Denna vecka har varit kaotisk för mig. Ett sammelsurium med ja-och nej svar. Nedgång. Uppgång. Det händer så mycket saker runt om som man enkelt skulle vilja fånga och fascineras av. Likt vackra såpbubblor som flyger omkring i mängder och flockar man bara hinner nudda innan de går sönder och nya svischar förbi. Jag vill göra allt. Jag har så otroligt många drömmar jag måste hinna fånga för att känna mig stimulerad. Jag har drömmar om att bli det mesta i yrkesväg men jobbar på en sak i taget. Vet inte hur många saker som blivit uppräknade framför min pojkvän. Han bara skrattar åt mig och tycker att det är gulligt att jag vill så mycket. Jag tror att det är för att det finns olika sidor av allt och jag vill vara med och testa alla varianter. Det kan räcka med att flyga och känna adrenalinet dyka upp och ta fart i samma takt som piloten gasar på över banan för att lyfta planet och flyga ut bland vita kuddar och blått valv. Jag kan fascineras av att det är så otroligt mäktigt och helt plötsligt vilja vara den som skapar det mäktiga för stunden. Jag vill bli pilot. Jag vill hinna resa runt världen, klättra på berg, dyka i hav, bygga hyddor och skapa. Skapa något som fångar. Sprida och se hänfördheten i allas ansikten. För att kunna skapa något måste jag jobba med mig själv. Jag måste drömma eller göra en bit av allt jag drömmer om för mitt egos skull.

För att kunna göra en del av allt måste man ha en grund som bygger på ett pussel av ekonomi, vilja, självkänsla och realism. Sedan måste man finna en väg och acceptera om den är extra lång, för inget kan hindra en om man har drömmar. Det är bättre att ha drömt än att fallit platt mot verkligheten.

Jag kan bli otålig på att den tid som finns endast räcker till att överleva den självförvållade mallens mått. Vet inte hur man ska göra för att hinna med allt annat utanför. Men jag försöker leva nu, försöker se det jag har och inte till det jag inte har. Försöker förbättra och vårda. Ibland när jag stressar fram på tunnelbanan, i huvudet eller över kissets never-ending på toaletten försöker jag tänka på vad jag har och där stannar världen för ett ögonblick och jag andas in och ut. Några sekunder går, jag uppskattar och bär med mig. Det är en kraft i sig som i sin tur ger kraft. Du blir stor i tanken och alla drömmar blir lättare att nå när du vet vart du står, vad du har och vad du vill förverkliga. Du växer som person i andras ögon. Vägen blir mer rak även om den fortfarande är oändligt lång och kanske aldrig tar slut. Men jobbar du på det lovar jag att du kommer väldigt långt. Tappa aldrig. Tänk alltid i stora mått men omvandla det till en enkel verklighet utifrån din situation. Du behöver inte leta efter ett stort hav att segla på, det kan räcka med en sjö, bara det är tillräckligt för dig.

Jag vill bli författare.

För en vecka sedan gick jag in på Pressbyrån på väg hem från jobbet. Det var fredag och tjejen i kassan var extra tjenis med mig. Så när jag kommer in står hon och grejar med alla sallader och mackor som finns till lunchmat. Du vet sallad som bulgursallad med kräftrumpor. Så frågar jag lite skämtsamt om hon tänkt käka upp allt varpå hon säger att det bara är att ta hur mycket jag vill eftersom allt ändå skulle slängas precis då, för att butiken har stängt under helgerna och hinner bli lagom gammalt - icke säljbart  till måndagen. Jag står och tvekar någon sekund och tar beslutet att inte kånka hem sallader och mackor som ändå inte äts upp. Så frågar hon mig ännu en gång medan hon fortsätter att bocka av maten och sedan slänga den i papperskorgen bakom sig. Den fredagen gick jag hem utan någon mat med mig.

Så nämner jag grejen för pojkvännen här hemma och kommer på att hans favorit; renskavs-sandwich fanns med i högen av det som skulle slängas. Jag ser hur det vattnas i munnen på honom och planerar redan måndagen efter (läs i måndags) att ta vägen förbi Pressan på fredagen för att roffa lite gratiskäk. Gratis är ju alltid gott liksom. Jag plitar ner det som ett kom-ihåg i kalendern och fredagen närmar sig med stormsteg.

Så nu i fredags hoppade jag in i butiken med jakt i blicken och glansiga ögon. Tittar först åt kassan och sen åt kyldisken och så åt kassan igen. Det var inte tjeniskompisen som stod där, det var sura finnepinnen. Och hon stod utan varken mat på disken eller i munhålan. Och kyldisken var fin och helyllefylld. Ok, ingen idé att fråga men jag gör det ändå och kanske borde ha skitit i det:

Jag: Heej. (ler som fan) Du har inte möjligen "wastat" någon mat idag, säger jag och letar med blicken bakom disken?

Hon: Va??! Va menarr doo??

Jag: Ja, alltså, du har inte slängt någon mat idag som ni brukar göra på fredagar... som jag skulle kunna ta?

Hon: Jasså! Det vet jag inget åm!? NEJ, det harr vi inte! INGEN mat. Vi slängerr inte forräns stänngnink!!

Jag: Nähä... Ok, hörde bara något om det från en annan gång...

Tystnad...

Så drar jag mitt kort genom maskinen för att betala för ett planerat förkläde; en OLW-påse blandade nötter.

Jag: Jaha,det blev 22 kr..? Det kostade 20 förut...

Hon: Jaha! Jåå, josst det! Det är nutt priss! (ler lite generat över missen att varan inte är ommärkt på hyllan)

Jag: Det är lugnt, ingen fara. (skapar medkänsla) Heeejjdåå, ha det bra!

Hon: Jaa, heejdå..!

Och allt detta offrande för en jäkla renskavs-sandwich. På måndag kommer stackars tjenistjejen på Pressan få skäll av finnepinnen. Och bratsen på Östermalm kommer att  skratta åt mig!

Min dagisfröken frågade mig vad jag ville bli när jag blir stor. Städerska. Jag var riktigt frenetisk på att hålla fint på rummet. Kammade mattfransar, öppnade och stängde samma låda några gånger på raken, ifall något av det prydliga som låg i hade knuffats till av stöten när jag drog igen. När jag började plöja djup Austen litteratur och fundera på livet var drömmen att bli journalist eller inredningsarkitekt. Och så har vi stadiet mellan städerska och allvar som bestod av ett drömyrke många tjejer någon gång haft på listan - fotomodell. Jag blev aldrig det min dröm då ville, men har däremot flera minnen i försök till att bli upptäckt.

Ett av dem var när jag med tandställning, ostyrig page, magtop utan bh och buskar till ögonbryn blev fotad av min dåvarande bästis. Det var på den tiden när ingen tänkte sex över att se en flicka på tretton posera. Vi gick ut en mulen höstdag på gården där jag bodde och turades om med att fota varandra. 24-film med 12 bilder var hade vi delat upp det på. Pengar till filmen hade vi tiggt till oss av en förbipasserande utanför korvkiosken. Och när vi sedan väntat en timma på bänken i gallerian skulle vi hämta ut allt framkallat och skicka in för avslag på modellagentur.

Ett annat minne är från när jag skulle gå på maskerad hos en kompis och valde att klä ut mig till fotomodell. Mamma demonstrerade ögonskuggtekniken i blått och jag gav mig på ett försök på egen hand. Blåslagen gissade alla. Jag kom hem förtvivlad över att varken Batman eller Snövit kunde se vad jag klätt ut mig till.

Idag stod jag på tåget på väg till jobbet. Det var alldeles för tidigt för att jag ens skulle orka ta på mig hörlurarna. Så kommer plötsligt uppenbarelsen över mig. Jag ser svaret. Svaret jag länge funderade över i puberteten när jag aldrig fattade varför jag aldrig fått chans till modellyrket. Jag ser henne framför mig med huvudet böjt över Metron, håret långstripigt framför ögonen och märkbara ryggkotor. Hon är den självklara förebilden för den klassiska kategorin som blir modeller. Som bara blir upptäckt av en modellscout sådär en himla vacker dag på väg till mataffären eller tunnelbanan. Ful ankunge, benig, lång, mobbad, glugg och ointresserad av smink blir en svan och så slutar sagan gott.

Så vi som går in för att se snygga ut, vi endast uppsminkade dockor, vi får snabbt inse att man inte kan bli allt man önskar. Vi får lägga ner grejen över att bli bekräftade på omslag världen över, för nu finns bloggen och behovet kan istället enkelt bli tillfredställt över några få sidvisningar.

Det finns vissa saker jag ibland undrar över varför de är på ett visst sätt. Som typiska situationer eller sammanhang vilka alltid återkommer i samma mönster. Här följer några exempel.

Skenet bedrar
Du kommer till ett fik eller restaurang, det är sjyst mat, dimmerljusstämning, behagligt sorl och en del folk såklart eftersom stället är populärt bland både par, singlar och barnfamiljer. Det sitter två skvallrande latte-mammor i ett hörn med varsin unge som ler sött och allt är på tiptop. No fence. Så börjar ungen plötsligt tjuta, gallskrika och bli rumpröd i ansiktet. Mamman försöker visa tålamod, lugnar ner och skvallrar vidare med den andra mamman medans monstret tjuter en decibel högre för varje sekund. Det slutar med att hela stället hatar sin uppmärksamhet mot mamman som håller kvar ungen för att envist kunna ha lite kvalitetstid med sin väninna, medan pappan säkerligen ligger hemma och bärsar framför fotbollen. Denna situation brukar sluta med att mamman till slut går därifrån med monstret som nu i en evighet för länge har tjutit sönder allt porslin på stället. Och kvar lämnar hon irriterade barnlösa par, singlar, trasiga trumhinnor och soltorkad tomat halvvägs ner i halsen.

Indiandansen
Jag har absolut inget emot indianer men kan inte se varför de likt en byggnad står fast på samma ställe vid Åhléns City dag ut, dag in och spexar djungeldansen. Kan inte heller se varför det ändå alltid finns folk som glor på de färgglada, fjäderbeklädda indianhoppen. Det finns roligare saker att kolla på som dessutom känns mindre mal place, som uteliggarna med sina böner uppskrivna på kartongskyltar tillsammans med en Extra tuggummi-påse köpt för pengar som lyckats ramla ner från Gud.

Udda estet
När jag sökte till konstskola lade jag tyvärr mycket av min energi på att se ut som en sådan där konstnärlig typ eftersom jag trodde att man kom in om man hade den rätta känslan i val av personlighetstyp. Jag kämpade så in i penseln med att passa in bland alla andra som gick på skolan genom att helst sy upp egna kläder eller i annat fall köpa de mest udda från Myrornas. Ju mer axelvaddar, gardinklänningar, gubbyxor, storkoftor, assymetriska ponchos och storkvadratiska glasögon med orange ram jag använde, och ju mer jag gick på Mosebacke, hängde på privata brajfester och pratade svenskpop med pojkar i gubbhatt, desto mer skulle jag få bevisat för mig själv att jag kanske var en av de få utvalda eleverna som tjänade en plats på skolan. Skolan där alla ser likadant gediget estetiska ut.

Skynda långsamt
Har du riktigt bråttom så räkna med att folk är i vägen för dig. Det är nästan som att vara med i The Truman show där snäckan bakom öronen på statisterna upplyser dina motståndare om att gå ännu långsammare, gröta ihop sig framför din väg, stanna mitt i gången och kanske hojta om demonstration för en ny mobil.
Kanske ett storstadssyndrom, men ändå väldigt sant.

Inse fakta
Det är så kul med alla naiva löpsedlar som skriker patriotism över förstaplats-seger för Sverige när det nalkas internationellt spektakel. Det kan gälla Melodifestivalen eller som senast EM i fotboll. Det är inte ofta det händer att vi vinner och det är bara att lägga ner positivismen, tiden, hoppet och svårigheten i att inse fakta. Jag avskyr sport på tv och försökte nu senast lägga till med en taktik för min pojkvän om att "det är tråkigt med sport, varför ska man se det? Jo, men Sverige är ju med! Ok, men tror du verkligen Sverige kommer vinna? ..Näe..." Eller som med Melodifestivalen; stackars oss för våran generande besvikelse när vi ännu en gång fått inse att Norden inte har power nog att krossa Balkan-Balkong-alliansen. Välj nu att kalla mig Pessi-Pia eller Vettiga-Veronica.

Sista ordet
Tjejer; Det råder alltid en destruktiv datten-jakt bland all dejting där man ständigt räknar vem som hörde av sig sist, hur många sms som skickats och sönderanalysering ur alla vinklar där orden till slut hänger upphängda i trasor utan sammanhang. Jag har alltid diggat karaktären Samantha i Sex and The City. Inte för hennes vulgosätt med dildos, gungor och Viagra som många rynkar näsan åt och tror att jag euforiskt flaggar för när jag ska förklara varför. Nej, det är hennes talang i att stilfullt välja det hon vill ha, ta, njuta av och kanske behålla jag förespråkar. Tänk chokladkaka; ta, ät, njut och släng. Eller möjligen spara till ett annat tillfälle. Dalta inte med chokladen, den hinner smälta bort innan du är klar.

Design zero
Hur kommer det sig att i princip att majoriteten av alla tjejer i stockholm ser ut som dockor, har milslånga modellspiror i en formad silhuett av bokstaven V, utan markant avgränsning till knä mellan lår och smalben, höga kindben, plutmun, svallande barr och når minst 175 centimeter över havet? Speciellt 90-talisterna vars kroppar består av magert lammkött med obefintliga asses trots de ständigt köpta, synande lösgodispåsarna i famnen näst efter chiuauan. Är det så att de bär på hemligeheten att man visst kan ärva slank kropp som ens mamma tränat upp? Ärva opererade siliconläppar och frisörfixat hår? Är det alltså så att skönhetsbehandlingarna smälter in i DNA:t efter en tid? Eller handlar det om någon kloning beställd från SÄPO, CIA, försvarsderpartemementet eller någon annan ball-att-uttala-organisation. Är det de facto så att Stockholm lider av storstadskomplex, behöver slipa till ytan genom att ta tag i villiga individer och klona till ett läckert omslag av folk där svenska tjejer kommer att rankas som vackrast i världen, så hajar jag denna förskönade likhet. Och tacka för det - för vem vill egentligen vara lite slapp, naturlig och ändå älskvärd som resten av Sveriges befolkning?

Livscykeln
Födas, dadda, trotsa, skola, tonårssupa, student, jobb, utbildning, karriär, resa, trettioårskris, sambo, barn, villa, slutnjutet, grått hår, puckelrygg, slut. Är det så det ska vara? Är det åt det hållet vi alla strävar fast med olika omvägar? Vad händer om jag flyttar och skriver "trotsa" på ord tretton istället? 


Dessa exempel på stereotypa situationer, personer eller handlingar är inget negativt daltande. Det är en iakttagelse tagen från sitt sammanhang, vävd in i en annan kontext under frågan; varför? Att kunna se sammanhang, kritiskt analysera och granska är sådant som läraren ber dig göra när du får en text att läsa. Det handlar om att helt enkelt inte låta livets små ting gå dig förbi. Roa dig, släpp loss och var medveten om vad du gör.