Edward makes me shiver
Det hela började i lördags, alltså för en vecka sedan. På morgonen när jag vaknade låg det, förutom damm, något annat i luften. Jag fick en märklig känsla av att någonting snart skulle ske. Något skulle inte bli som det vanligtvis brukar på lördagar. Så jag hoppade upp ur sängen och intog en attack-pose, redo att möta min fiktiva fiende. Men det fanns ingen där förutom min sambo som med grusögon tittade på mig och skakade på huvudet från sängens botten. Så jag gick vidare till köket för att göra iordning en schmaklig frukost till oss, fortfarande redo på en attack från ingenstans. Men ingenting hände förutom några dammråttor som byggde berg i ett hörn. Så jag tröttnade på att vänta på attacken, gick tillbaka och kröp åter ner bland ljumma sänglakan. Än en gång tittade min sambo oförstående på mig när han nu istället hade stigit upp och satt sig vid frukosten. Ska du inte ha? Inte sitta med mig? Men du ser ju mig bra härifrån sängen, sa jag och drog upp en bok jag länge väntat på att få ta del av.
Den konstiga känslan som jag hade fått när jag vaknade den lördagen var lika obesvarad som min tonårskärlek och glömdes därför snabbt bort. Klockans timvisare snurrade ovanligt snabbt när jag låg i sängen och läste. Så tre timmar och ca 150 sidor senare hade jag fått en liten bebisbullig mage och rapade upp kakaomassa av all choklad som min frukost bestod av. Nyhetsmorgon, sura Triss-skrapare och Travet hade slutat för länge sedan och min sambo var nu på väg för att göra sig iordning för att gå ut, så att åtminstone någon av oss tog tag i den här dagen. Och där kom det helt plötsligt som en nedslagen blixt! Den konstiga känslan jag hade haft när jag hade vaknat hade nu uppenbarats. Något oväntat hade hunnit inträffa utan att jag ens reflekterat eller fightat ner det, men nu såg jag det hela väldigt klart framför mina stora ögon. Så uppenbart och skrämmande.
Det var min lördagsrutin. Den hade rubbats utan att jag ens tänkt på det. Det var därifrån den konstiga känslan hade kommit ifrån. Jag trodde mer att det handlade om något i stil med vampyrer som skulle poffa upp i lägenheten och bita sönder mig till en odödlig karisma. Men jag hade istället gått rakt i fällan - inte sett annat än vampyrer och som sagt åter hamnat i sängen i några timmar, i sällskap av en bok och massor med fleromättade transfetter till frukost. Jag blev darrig när känslan uppenbarade sig för mig för det är nämligen inte så här slappt det brukar se ut på mina lördagar. För vanligtvis börjas det alltid tidigt med en stadig frukost, hårdträning på gymmet och sedan stressa hem, duscha, sminka mig, luncha och stressa på stan bland 100 fjortisar per provrum. Allt för att hinna med det som vardagarna inte gett tid för.
Varför jag till en början inte förstod, utan istället trodde att vampyrer skulle dyka upp i lägenheten beror just på influensen av den bok jag läste; Twilight heter den och är en härligt hållbar fairytale om kärleken mellan en vampyr och människa. På det hela har författaren kryddat med riktigt spicy-thriller-stuff. Applåder från mig - ovanligt, eftersom jag själv brukar ha förfärligt svårt att se charmen i science, troll och häxor. Jag har vanligen svårt för att hinna med med alla hänförande miljöer i alla Sagor om Ringar, fulPotter med nördglasögon och löjliga självlysande leksakssvärd ute i rymden. Men den här gången har jag höllt mig fast. Kanske är det för att jag får skapa mina egna fantaisvärldar när jag läser istället för att tvingas se på fula ungar med hatt och kvast på film. Kanske är det så att hela boken smördryper en essens av kärlek. Och kanske är det för att en av huvudrollerna som är en vampyr har lagt beslag både på min gåshud på armen och på venusberget. Edward heter han som framkallar sådana vibrationer. Han är farligt vacker. Jag ser skarpa bilder av förtrollande ögon, perfektionism, erfarenhet, sexigt lugn och åtrå. Ja, det är han som mestadels har fått mina ögon att hålla sig till bokens sidor.
Det är nästan så att jag ibland känner och ser mig själv som den kvinnliga huvudrollen Bella i boken. Hon som alltså faller för vampyren Edward. Efter intensivt läsande är jag helt uppslukad av vampyrvärlden, vampyrers förmågor, odödlighet och intensitet och dessutom galet förälskad i denna Edward som ständigt är nära på att suga mitt blod men kämpar emot på grund av åtrån för mig. Svårt är det kanske att sätta sig in i min fantasi. Men för att greppa det kan du till exempel jämföra det med när du varit på bio och sett en riktigt cool rulle. Efter filmens två timmar är du en del av storyn i biostolen och när filmen är slut känns det som om du själv är en av karaktärerna. Så var det för en killkompis till mig som helt plötsligt men dock lite genant lekte Denzel Washington och började skjuta luftskott med handen när vi kommit ut från bion. Och jag själv fick, sist jag var på bio, för mig att jag hette Angelina Jolie och var gift med dreggelobjektet Brad Pitt som var en av skådespelarna i filmen. Efteråt när filmen var slut kastade jag med mitt hår och plutade med mina läppar medan folk stirrade och trampade neråt mot utgången. Kanske var även de med i min värld och spelade med i andra karaktärer.
Eller så är det bara jag som har för vild fantasi.
Kanelbullen
Prolog
Det är Kanelbullen som står där. Mitt hopp sjunker och jag landar hårt. Allting hade gått fel på vägen hit och när jag till slut kommer in i salen får jag syn på henne. Förbarmar mig över missen på att ha bokat upp mig på en av hennes klasser åter igen. Lika Hitlerlik som vanligt. Min min sviktar och jag blir sur, på riktigt. Jag vet inte någon som kan sprida obehag lika lätt som hon gör. Och jag vet inte någon som har en så otroligt gäll röst som henne. Det passar sig inte med denna ton i en så varm miljö som på gymmet, eftersom det mer blir moll än bravur dur när hon ska instruera, vilket resulterar i att det bara känns som piskande pekpinnar istället för professionell instruktion.
Den här dagen började bra för mig i sängen, och efter två timmars eufori lutade det istället mycket neråt under resans gång till gymmet. Ute sniglade pensionärer som egentligen borde hålla sig inne när rusning i min värld råder. Pensionärer som blockerar för oss andra jäktade offer på jakt efter framtid. Sedan dök bussjäveln aldrig upp i tid och jag hatade SL ännu mer än dansbandsmusik. Så det resulterade i att jag som sagt kom helt andfådd till dansklassen, och hittade inte sal 2 på evigheter. Sprang gjorde jag, fram och tillbaka längre än ett maraton varar för en normalkondis. Jag sprang bland vikter, kycklingben och evighetsrullande konditionsmaskiner innan jag till slut fann den.
> Hittar du inte sal 2, säger ritade-ögonbryns-receptionisten?
> Eh, näe, jag är hemskt ledsen att jag inte hittar salen och förstör din frid med alla andra kunder som ska betala för sin banan.
> Alltså du går rakt fram och förbi gymmet, sen tar du till höger och där är salen.
> Ok, tack jag gör så.
Två minuter senare och en labyrint av gångar, något skymtande bollhav som säkert stinker fotsvett, och till slut en massiv dörr i grått framför en ödslig källare, ledde mig tillbaka mot receptionisten.
> Du, förlåt, men jag hittar verkligen inte sal 2, andas jag fram och börjar känna hjärtsvikt.
> Nehe, ok... Men du går bara rakt fram och sen...
> Jaha, ok, det var alltså inte rakt fram förbi gymmet och seeeen till höger som du sa?!
Och så är jag tillbaka på banan bland stirrande blickar och Belgian Blue, och där borta i någon ände till höger tycker jag mig skymta några uppställda dockor i en sal. Snabbt går jag in och ser att klassen ännu inte börjat. Jag försöker andas ut och finna mig i nuets aura. Och där står hon, Kanelbullen som jag kallar henne, instruktören.
Det har nu gått ca tre månader sedan tragedin skedde med Kanelbullen. Men jag minns det som om det var förra tisdagen. Och jag blev just påmind om det återigen häromdagen. Jag försöker att se hoppet och kämpa i min tro om att alla instruktörer inte är som henne. Men jag kan fortfarande inte glömma min första aerobicsklass med Kanelbullen. Hennes gälla visslingar som stack i trumhinnan, monstermusiken och det militäriska instruerandet hon förde.
Svettdroppen över allt kom när hon mitt bland oss utsvultna deltagare ställde frågan:
> Tjejer!!! Huuur många kanelbullar förbränner man under en timmas träning om man spänner magen? HUUR många kanelbullar tjejer???
Det som gjorde mig mest ont då var att pinnen bredvid mig som knappt kunde stå rakt, räckte upp sin hand. Och jag kunde bland all monstermusik svära vid att jag såg hela fyra fingrar.
Bekännelse
Jag har gått emot det jag skrivit. Det jag har föraktat. Jag har själv lagt mig under ribban på gymmet och spridit odör. Så det jag skrev om fladdrade trosor och gulbrunt gläfs från andra fittstimma brudar i omklädningsrummet på gymmet - det är ingenting jämfört med vad jag bjuder på mellan gymskåpen. Eller bjöd menar jag. Imorse slängde jag detta äckligluktande par i soporna. Jag hade använt dem oförlåtligt många gånger - i fem år utan varken tvätt eller vädring. Elasticiteten var borta. Färgen hade flagnat och ordet för att beskriva stanken om dem kommer att uppfinnas i framtidens lexikon.
Varje gång jag skulle byta om gjorde sig detta par mig påmint om hur illa det faktiskt luktade om mig. Varje gång jag öppnade påsarna låg de där och doftade instängt svavel ända bort till receptionen. Jag ställde mig alltid i ett hörn när jag bytte om. Väntade på att muffen bredvid mig skulle gå iväg, för att jag snabbt skulle kunna dra på mig dem och kväva stanken. Å gudars svettavel vad jag ständigt längtade tills träningspasset skulle börja så att hela salen inte kände skillnad på vems svettskvätt som regnade. Och så höll det på.
Till slut orkade jag inte längre. De tog upp alldeles för mycket tid från min blogg. Dessutom vågade jag inte skriva något på länge eftersom jag kände att jag då var tvungen att bekänna mitt nederlag. Men nu gör jag det. För träningsskorna som aldrig torkade efter varje träningspass, är ett minne blott. De bor numera i soporna och äcklar sig.
De luktade obarmhärtigt och gav mig social fobi på gymmet. De blev för gamla och nu är de minsann utbytta till ett sprillans par nya, heltorkade och skavsårsorsakande Nikeskor.
Så nu är jag back. Alla är vi sårbara och jag har öppnat mig för dig - hela fyra centimeter.
Att tigga mer än tiga
För en vecka sedan gick jag in på Pressbyrån på väg hem från jobbet. Det var fredag och tjejen i kassan var extra tjenis med mig. Så när jag kommer in står hon och grejar med alla sallader och mackor som finns till lunchmat. Du vet sallad som bulgursallad med kräftrumpor. Så frågar jag lite skämtsamt om hon tänkt käka upp allt varpå hon säger att det bara är att ta hur mycket jag vill eftersom allt ändå skulle slängas precis då, för att butiken har stängt under helgerna och hinner bli lagom gammalt - icke säljbart till måndagen. Jag står och tvekar någon sekund och tar beslutet att inte kånka hem sallader och mackor som ändå inte äts upp. Så frågar hon mig ännu en gång medan hon fortsätter att bocka av maten och sedan slänga den i papperskorgen bakom sig. Den fredagen gick jag hem utan någon mat med mig.
Så nämner jag grejen för pojkvännen här hemma och kommer på att hans favorit; renskavs-sandwich fanns med i högen av det som skulle slängas. Jag ser hur det vattnas i munnen på honom och planerar redan måndagen efter (läs i måndags) att ta vägen förbi Pressan på fredagen för att roffa lite gratiskäk. Gratis är ju alltid gott liksom. Jag plitar ner det som ett kom-ihåg i kalendern och fredagen närmar sig med stormsteg.
Så nu i fredags hoppade jag in i butiken med jakt i blicken och glansiga ögon. Tittar först åt kassan och sen åt kyldisken och så åt kassan igen. Det var inte tjeniskompisen som stod där, det var sura finnepinnen. Och hon stod utan varken mat på disken eller i munhålan. Och kyldisken var fin och helyllefylld. Ok, ingen idé att fråga men jag gör det ändå och kanske borde ha skitit i det:
Jag: Heej. (ler som fan) Du har inte möjligen "wastat" någon mat idag, säger jag och letar med blicken bakom disken?
Hon: Va??! Va menarr doo??
Jag: Ja, alltså, du har inte slängt någon mat idag som ni brukar göra på fredagar... som jag skulle kunna ta?
Hon: Jasså! Det vet jag inget åm!? NEJ, det harr vi inte! INGEN mat. Vi slängerr inte forräns stänngnink!!
Jag: Nähä... Ok, hörde bara något om det från en annan gång...
Tystnad...
Så drar jag mitt kort genom maskinen för att betala för ett planerat förkläde; en OLW-påse blandade nötter.
Jag: Jaha,det blev 22 kr..? Det kostade 20 förut...
Hon: Jaha! Jåå, josst det! Det är nutt priss! (ler lite generat över missen att varan inte är ommärkt på hyllan)
Jag: Det är lugnt, ingen fara. (skapar medkänsla) Heeejjdåå, ha det bra!
Hon: Jaa, heejdå..!
Och allt detta offrande för en jäkla renskavs-sandwich. På måndag kommer stackars tjenistjejen på Pressan få skäll av finnepinnen. Och bratsen på Östermalm kommer att skratta åt mig!
Addicted
Anyway, så är jag beroende av fler saker än coca-cola; som att alltid först gå igenom mina favvolänkar när jag går ut på Internet, som att läsa bloggar, Aftonbladet, mailen och så vidare.
Så vad är du beroende av? Låt mig veta att jag inte är den konstigaste av oss alla.
(Visste du förresten att cola från allra första början framställdes av kokabladet; typ som haschplantan. Man tog alkoiden ur bladet och framställde vin som sedan kungar och andra ståtligheter blev smått höga på under 1800-talet. Senare renade man ingredienserna yterligare och framställde Coca-Cola, där namnet är en kombination på kokabladet och den person som uppfann drycken. Så sent som på 80-talet ändrade man de hemliga ingredienserna i Coca-Cola och tog bort det mesta av koka.. sorry, koffeinet och andra raffinerande ämnen. Bättre, hälsosammare, men receptet är fortfarande hemligt och drycken fortfarande beroendeframkallande.)
The boasnake
Det var en tjej här i Stockholm som hade en boaorm hemma som husdjur. Mmmysigt! Så ville tjejen ha det ännu mysigare och lät därför ormen sova bredvid henne om nätterna, i brist på sällskap möjligen. När ormen slutade äta råttor och annat gojs hon gav den började hon bli orolig över ormens hälsa och ringde veterinären som inte hittade något fel på ormen. Så tjejen tog hem ormen igen och höll ett vakande öga på den ifall dess tillstånd skulle ändras på annat sätt. När hon vaknade en dag senare upptäckte hon att ormen låg spikrakt utsträckt i en sorts dvala bredvid henne i sängen. Då blev hon riktigt orolig över gulldjurets hälsa och ringde vetrerinären på nytt. När veterinären i sin tur fick höra hur ormen betedde sig bad hon tjejen att ta med den till dem så att den omedelbart kunde avlivas. Den hade nämligen mätt upp tjejens kroppslängd genom att bli just spikrak och sedan bantat i några dagar för att krama ihjäl henne när hon låg och sov för att sedan äta upp hela henne.
Ryser du?
Du kan vara lugn, jag ville bara berätta storyn igen, som faktiskt inte är sann. Det började med att jag fick höra den av min kompis som hade en kompis som kände den här tjejen. Visst, källan låter lite skum, men jag var bara tvungen att föra vidare denna nyspunna urban legend till andra. Detta resulterade i att de i sin tur berättade vidare den till andra, till och med Tomas Bodström snuddade vid denna story i sin krönika i Aftonbladet. Den som knäckte det roliga med den var Skansen-Jonas i programmet Allsång på Skansen. Han menade att ormen var för kort för att kunna få i sig en människa och att han hört att denna story gått runt väldigt mycket här i Stockholm.
Hehe. Bättre sådana storys än elakt skvaller.
Sax&Kam
Men sedan han släpptes fri under min sax och begav sig till proffs för 270 spänn har jag inte fått se skymten av någon innovativitet mer än att det kanske luktat extra gott om håret någon gång. Men det värsta var nog när vi båda tyckte att vi hittat en riktigt bra frisör; Det var dagen innan vi skulle åka till Skövde och fira mamma på hennes 50-års kalas. Hans hår var grottlångt och skulle klippas av för att bli lagom fräscht för en visitfärd mot bonnaschlätten. När jag kommer hem möts jag av en halvledsen och ett halvt huvud kortare frisyr på min pojkvän. Den duktiga frisören vi siktat oss in på visade sig vara en muskelknutte med spänniströja och Jonny Bravo-frilla (jämnkapad 80-tals stubb över hela huvudet, liknandes en gräsmatta), som verkade älska hårtrimmerns påfund. Tydligen är den frisyren den enda han kan klippa eftersom min pojkvän också hade fått den.
Nu har det gått mer än en månad sedan stubbklippet gjordes. Och ännu en klippning gjord, senast igår, fast denna gång hos en annan frisör. Hos en variant av frisör som inte verkar ha fattat att saxen används till att korta av håret med. Det slutade med att jag åter fick agera frisör i eftermiddags.
Slutet gott allting gott.
Shit shit
Idag satt jag med mina kollegor (läs kompisar) i fikasoffan på jobbet och snackade om mitt ansvarsfulla miniuppdrag som hände mig någon timma tidigare. Vår nye VD kom fram och frågade om jag var haj på datorer. Jag hann bara svara ett så jiddrans osäkert; jaa, ehh, jorå... så var han redan iväg mot sitt rum, så jag följde snabbt efter som på givakt och försökte lösa hans problem med datorn.
Det jag berättade för mina kollegor i fikasoffan var hur man faktiskt känner sig i såna situationer när någon pondusperson ber om hjälp eller när man har ett omöjligt mission man inte tror sig klara (men ändå alltid gör det i slutändan). Utåt sett finner man sig überstabil och malligt lugn medan man sansat och pedagogiskt löser det fjuttproblem som kommit upp. Men det som hände inom mig i den situtaionen var känslan av ett; "shit, shit". Gång på gång under de fem sekundrarna kändes det så inom mig när jag ögnade igenom texten på skärmen och snabbt försökte förstå vad problemet var. Jag löste så klart allt och intalade mig tyst och VD:n högt att det blev bra och bad honom coolt att återkomma om han hade något problem eller behövde mer hjälp. Shit shit!
Så vi sitter där i fikasoffan och garvar åt situationen som jag precis spelat upp medan min kollega bland skrattårar kvider fram att hon så gärna skulle vilja vara i mitt huvud för en dag! Jo men då i den saliga sekunden, mitt bland garv, fredagskänsla och flumhet kommer min andre chef och ber om ytterligare hjälp som VD:n åter bett om. Givakt var det och så var jag iväg med kollegorna bakom mig i fikasoffan som garvade åt något som lät som shit shit.
Denna gång var det ett shit shit på allvar.
Två timmar senare kommer jag ut från konferensrummet bland ekonomer och pondus och har inte riktigt fattat vad jag gjort där. Men jag klarade provet, eller rättare sagt så kunde jag hälpa till med en gedigen insats i grafisk form! Glatt går jag tillbaka till mitt skrivbord för att packa ihop mina grejer. Nästan ingen är kvar på kontoret så jag ringer min kollega -hon som ville vara i huvudet på mig- för att brätta om min stolta grej jag åstadkommit:
"Heeej beib! Alltså veet du vad som hände mig?! Och var är alla?"
"Nämen heej gumman! Klockan är fem, folk har gått hem, vad gör duu?"
"Du anar inte! Det var ett riktigt shit shit som hände mig!"
"Näe!!! Vaddå?! Hur länge???"
"Typ två timmar!"
"Vaa? Två timmar!!? Men du hade ju det också för någon vecka sen..."
"Va, nån vecka sen...??? Eller vad menar du?"
"Jo men... Menar du inte att du hade ont i magen och var på toa? Trodde du menade det när du sa shit shit."
Hahahaha! Shit va vi garvade åt det sen! Helt sjuk förväxling! Hahahahaha! Det är inte alltid så lätt med kommunikation.
Men om det vart så att jag nu faktiskt varit på toa i två timmar (och konstigt nog glömt bort tiden) börjar jag fundera på om man i så fall skulle dra av det på lönen som en sjukskrivning eller om man bara skriver upp det som lunch.
Mr Muscle sköljer över mina vader
Badkaret här hemma har nämligen fått för sig att bilda propp i avloppet. Det är en antik variant av badkar, med kakel från golv upp till enmetershöjd. Och där, innanför den mystiska luckan framtill på kaklet ligger avloppssystemet och hela Alien 2 -filmen. Det här badkaret har, enligt mina beräkningar, funnits och stått orört i avlopp av alla lägenhetens gäster sedan ca 40 år tillbaka. Och det känns som att badkaret nu sagt ifrån sig allt hår från kroppens alla möjliga ställen det sista året, genom inte låta vattnet rinna igenom när man duschar. Det medför att jag nästan får vatten upp till knäskålarna.
Men vill man då rengöra avloppssystemet så som det ser ut där innanför? Nä, jag vill verkligen inte sticka in handen där långt bakom det luddgröna och dra upp en trasslig härdsmälta. Så det alternativ jag hört är att man skulle kunna hälla i lite Mr Muscle i det avlopp som ligger i badkaret för att se om det är någon propp som ligger där och lurar. Men precis som med alla bantningsmetoder går det inte att fuska sig till ett bra resultat. Det slutar istället med att Mr Muscle inte hinner rinna igenom avloppet innan jag behöver duscha, vilket gör att Mr Muscle lätt bränner till först på mina fötter och sedan upp på vaderna i det blandade vatten som höjer sig. Så jag får helt enkelt se till att skaffa lite hjälp från en rörmokare, eftersom någon "vanlig" människa aldrig skulle få för sig att vilja stoppa in handen innanför den mystiska luckan.
Eller så skulle jag kanske kunna köra med ett: "E.T. phone home", så kanske alla grönklädda spöken försvinner.
