Bekännelse
Ja, då var jag tillbaka igen. Vet inte varför jag varit frånvarande. Kanke blivit utbränd. Kanske bränt något utomhus. Kanske har jag varit fullt upptagen med att peta i ögat, pilla i magsäcken och leta tinnitus i örat. Eller kanske har jag varit upptagen med att reda ut ett problem. För det finns nämligen något att bekänna.
Jag har gått emot det jag skrivit. Det jag har föraktat. Jag har själv lagt mig under ribban på gymmet och spridit odör. Så det jag skrev om fladdrade trosor och gulbrunt gläfs från andra fittstimma brudar i omklädningsrummet på gymmet - det är ingenting jämfört med vad jag bjuder på mellan gymskåpen. Eller bjöd menar jag. Imorse slängde jag detta äckligluktande par i soporna. Jag hade använt dem oförlåtligt många gånger - i fem år utan varken tvätt eller vädring. Elasticiteten var borta. Färgen hade flagnat och ordet för att beskriva stanken om dem kommer att uppfinnas i framtidens lexikon.
Varje gång jag skulle byta om gjorde sig detta par mig påmint om hur illa det faktiskt luktade om mig. Varje gång jag öppnade påsarna låg de där och doftade instängt svavel ända bort till receptionen. Jag ställde mig alltid i ett hörn när jag bytte om. Väntade på att muffen bredvid mig skulle gå iväg, för att jag snabbt skulle kunna dra på mig dem och kväva stanken. Å gudars svettavel vad jag ständigt längtade tills träningspasset skulle börja så att hela salen inte kände skillnad på vems svettskvätt som regnade. Och så höll det på.
Till slut orkade jag inte längre. De tog upp alldeles för mycket tid från min blogg. Dessutom vågade jag inte skriva något på länge eftersom jag kände att jag då var tvungen att bekänna mitt nederlag. Men nu gör jag det. För träningsskorna som aldrig torkade efter varje träningspass, är ett minne blott. De bor numera i soporna och äcklar sig.
De luktade obarmhärtigt och gav mig social fobi på gymmet. De blev för gamla och nu är de minsann utbytta till ett sprillans par nya, heltorkade och skavsårsorsakande Nikeskor.
Så nu är jag back. Alla är vi sårbara och jag har öppnat mig för dig - hela fyra centimeter.
Jag har gått emot det jag skrivit. Det jag har föraktat. Jag har själv lagt mig under ribban på gymmet och spridit odör. Så det jag skrev om fladdrade trosor och gulbrunt gläfs från andra fittstimma brudar i omklädningsrummet på gymmet - det är ingenting jämfört med vad jag bjuder på mellan gymskåpen. Eller bjöd menar jag. Imorse slängde jag detta äckligluktande par i soporna. Jag hade använt dem oförlåtligt många gånger - i fem år utan varken tvätt eller vädring. Elasticiteten var borta. Färgen hade flagnat och ordet för att beskriva stanken om dem kommer att uppfinnas i framtidens lexikon.
Varje gång jag skulle byta om gjorde sig detta par mig påmint om hur illa det faktiskt luktade om mig. Varje gång jag öppnade påsarna låg de där och doftade instängt svavel ända bort till receptionen. Jag ställde mig alltid i ett hörn när jag bytte om. Väntade på att muffen bredvid mig skulle gå iväg, för att jag snabbt skulle kunna dra på mig dem och kväva stanken. Å gudars svettavel vad jag ständigt längtade tills träningspasset skulle börja så att hela salen inte kände skillnad på vems svettskvätt som regnade. Och så höll det på.
Till slut orkade jag inte längre. De tog upp alldeles för mycket tid från min blogg. Dessutom vågade jag inte skriva något på länge eftersom jag kände att jag då var tvungen att bekänna mitt nederlag. Men nu gör jag det. För träningsskorna som aldrig torkade efter varje träningspass, är ett minne blott. De bor numera i soporna och äcklar sig.
De luktade obarmhärtigt och gav mig social fobi på gymmet. De blev för gamla och nu är de minsann utbytta till ett sprillans par nya, heltorkade och skavsårsorsakande Nikeskor.
Så nu är jag back. Alla är vi sårbara och jag har öppnat mig för dig - hela fyra centimeter.
Kommentera mera
Postat av: Paula
Hihi, Roande :-)
Du har verkligen ett fängslande sätt att skriva; en gåva :-)
Trackback