Flugan Facebook framkallar egocentricitet
Och på facebook älskar många sig själva. Det är ett stort community fullt av egocentricitet där du kan lägga upp dina älskvärda bilder och döpa dina album till MeMyself and I, Mylove-Me och Jag, kommentera dem, adda så många vänner som möjligt för att förhöja din status (fast du egentligen bara är riktig vän med ca 2% av dem) och sen kan du uppdatera din status precis hur ofta du vill! Och för varje gång du uppdaterar din status syns det för alla andra. Perfekt! Då vet ju alla andra vad du gör, vad du känner och hur coolt du har det.
Det är nu på sistone som jag börjat störa mig på statusfunktionen. Vem bryr sig egentligen när det till exempel står att "Sanna Andersson håller precis på att packa upp från resan. Är helt slut i kroppen och ska strax ta ett långt skönt bad och sedan se på tv" En del radar ju f-n upp en hel story på den funktionen som egentligen är till för några enstaka ord. Get a blog for fuck sake, kan jag då tycka.
Du som är vän med mig på Facebook kan glatt skåda min ironi på den funktionen. Du som inte har Facebook - avstå.
Gudars bananas så hon skriver!
Men det är skönt att inte göra någonting alls, bara ligga här med soffan och lukta på förkylningen. Som i en pakt avlöser alla amerikanska talkshows varandra bakom tvflimret. Hej och hå, nu ska vi le otroligt mycket så att våran tandblekning lyser genom rutan. Nu ska vi gestikulera överdrivet när vi intervjuar och helst babbla på så mycket vi kan och ständigt läska tittaren med korta "coming ups". Så ska vi konstantera något, predika och höra publikens påtvingade jubel och applåder öka i en våg av smickrande decibel. Och sedan ska en eller två uppsminkade kvinnor, lika pliktskyldigt som ett äktenskap, le "the smile" och nicka instämmande åt programledaren samtidigt som kameran zoomar in ansiktet i macro från sidan. Och så gråter vi en skvätt i publiken och får med personen i soffan på andra sidan rutan. Så stereotypt, så amerikanskt och så underhållande!
Vi är samlade här idag; datorn i min famn och jag i soffans sköte. Jag surfar runt och letar, läser lite googlad fakta om framgångskonceptet Weekday. Öppnar burken med colan som var tänkt till lunchen på jobbet. Känner kolsyran sticka till lite i halsen, bedöva och skapa lustar.
Jag brukar alltid säga att jag inte har tid att bli sjuk de fånger det händer. Men när har man egentligen tid till att vara sjuk? Det är inget man har på sin priolista direkt. Inget man strax skall bocka av och se till så att det blir gjort. Så jag har börjat lära mig att när det plötsligt händer så händer det. Precis som med Triss. Och visst fan blir man glad av att vinna pengar! Så varför inte vara glad av att bli sjuk? Åtminstone acceptera det. Det finns inget man kan göra åt saken och det är faktiskt en jävligt bra anledning till att inte känna sig som en myglare när man är borta från jobb och plikt för en dag.
Pissbyrån
Vad är det med Pressbyrån egentligen? Jag vet att det kanske inte är ett extremt flöde i logistiken på just popcorn, klubbor och Werther´s, men varför alltid pricka fel! Irriterande och så börjar man rannsaka vad som egentligen säljs där; butiken är på ca 15 kvadrat och består till en tredjedel tidningar, en tredjedel dryck och en tredjedel kassa ihop med ett miniutbud av tuggummi, lösgodis, påsgodis, lite chips och frukt. Inte undra på att man känner sig kränkt när behovet över att slösa pengar och äta en sen kväll inte blir tillfredsställt.
Butiken har en jäkla tur för jag vann 50 spänn på Triss idag, köpt därifrån.
In medias res
Kul att få vara med om en riktig modellwalk och inspelning. Synd bara att det där Tyra Banks inspirerade "walk, walk and turn" med nigga attityd inte infann sig hos de seniga modellerna som istället såg ut att gå av när som helst. Dålig hållning, osäkert spatserande och undernäring. Förutom en modell som hade ass och titts. Men hon såg lika livlös ut som alla andra. Kanske hade hon smittats av dem eller så kände hon sig tjock eller så var ägarinnan dålig på att regissera.
Efter denna lilla underhållning på tio minuter styrde jag vidare i mina glassiga baggy jeans och tälttröja mot virreburren för film och godis!
Tananananananana Batmaaan
Hellooååuuu, anybody out therre...?
Var nyligen på bio för att se den nya Batman. Bokade i sista minuten och givetvis var det fullsatt så vi hamnade på 2:a raden framifrån. Ok, nackspärr välkommen, men vad jag inte fattade var varför det började vända sig i magen på mig så fort filmen började. Och näe, det var inte Mr Bale som fick fjärilarna i mig att dansa vals utan något annat hemskt som flöt upp mot strupen, blodkärlen, huvudet och stannade hängandes som sten över ögonen. Ingen Alien, jag lovar.
Upptäckte att jag faktiskt inte klarade av att kolla på den stooora duken med snabba actionscener, färgsprakande eld, in-och utzoomningar, korta klipp, och subtitles med bokstäver lika stora som mitt huvud. Slutade med att jag tyvärr räknade ner minuterna medan blicken ibland hölls på någon fast punkt på sätet framför. Och under pratscenerna passade jag på att andas ut och ta sats till mer action. Trodde jag skulle spy och splatscha, men envis som jag är stannade jag kvar hela filmen ut. Min kompis hade ingen aning om mitt interna inferno och kände själv "endast" lite nackspärr, du vet sådana charmigheter som hör till när man i princip sitter längst fram. Men jag måste ha varit av en annan art den kvällen, mådde illa ända hem, damp ner i sängen, drack vatten och försökte blunda bort all yrsel.
Men heey, detta är kanske är ett nytt sätt att kröka på; lite billigare, mer hälsosamt, men dock en någon suspekt variant av fest som går ut på att sitta i total mörker, hålla käft och kolla på film.
Och just det, filmen ja. Jo, den var faktiskt bra även om jag inte är ett fan av den typ av film. Stjärna i kanten för no-happy-ending-American-story, sjyst scenografi, Heath Ledger var underbart tokbra som "Jokern" och Bale sugigt snygg! Enda jag funderar på är varför Batman alltid måste ställa om sin röst till hes robot när han tar på sig dräkten?
Det förstör lite.
8
Ja, så jag tvättade rent hela dagen. Dessutom fixade jag problemet med badkaret -stoppet i avloppet som jag skrev om tidigare. Allt känns prima och bra. Ajaxrent och Wettexputsat.
Förresten, jag pratade mina kollegor häromdagen, som själva äger hundar, just om hundar på tåget hem. Jag kom då att tänka på att hunden i nästan all fall liknar sin matte/husse. Förstår inte hur det kan vara så, för man går ju inte på hur pass lik hunden är sig själv när man skaffar en, och man föder inte heller hund direkt. I vilket fall så frågade jag mina kollegor vilken hund som skulle passa mig i likhet (jag har sån dålig koll på det där med hundraser. Kan bara Golden Retriver eftersom det är favoriten). Då säger min kollega M direkt att det i så fall skulle vara en Cocker Spaniel, typ som den där som Charlotte i SATC har. Vad tycker du, är vi lika som bär?
"I Stockholm é jag född"
Finns det något värre än personer som lider av komplex, att det yttrar sig och går ut över alla andra på allmänna platser. Jag som trodde att barn var värst att vistas bland när man befinner sig utomhus. Men idag fick jag mig en ordentlig tankeställare. Det är verkligen inte barn som är jobbigast. Barn är som små äkta änglar jämfört med vissa vuxna personer som bara måste synas, höras, gapa, skämta, coola sig i sitt sällskap framför alla andra, bland andra så att det går ut över den lilla stund man vill ha för sig själv när man valt att sätta sig i ett litet hörn på en uteservering och njuta för några ögonblick.
Jag talar om det som hände mig idag. Sandy´s på Birger Jarlsgatan är stans bästa Sandy´s. Jag har testat flera andra ställen och varje gång blivit missnöjd med typ brända och halvfyllda mackor. Sen är man ju tjenis med killen på stället vilket gör besöket mycket gemytligare. Men det jag skulle komma till var att jag valde att kika förbi stället idag för att njuta av en god baguette på deras uteservering. Det är proppfullt men det finns en liten plats i hörnet, bredvid tre personer; en kille och en tjej och så en jäkla komplexapa till tjej.
Där sitter jag och försöker få i mig min macka under solens vackra slöja, men icke. Komplexapan pratar högt och gällt, nämner ordet "jag" ca tre gånger på en halvminut, tar upp vilka som är bakfulla idag. Hon börjar också blöda från sitt hål i örat som hon själv gjort hål i och gormar högt om att hon måste få bort skorpan eller vad det nu var för att det inte ska se äckligt ut. För en sekund trodde jag det var Katrin Schulman som satt och sökte uppmärksamhet till 200%. Hon snackade i ett precis som Katrin, lite hes stockholmska med självsäkert tonfall. Och hela tiden hade hon någonting att ta upp, nämna liksom. Men det var verkligen inte Katrin. Katrin är vad jag förstått en intelligent person och det var inte den här wannabe bruttan på Sandys. Jag såg aldrig hur hon såg ut. Men det riktiga beviset på att det inte var Katrin kom när den här komplexapans kille klagade på att hon rökte så mycket - Katrin har ju slutat enligt sin blogg. KA:n ville röka en till cigg på en halvminuts mellanrum och det slutade med att hon och killen satt och drog i cigarettpaketet tills hon tjöt till och klagade på att naglarna som hon låtit spara ut höll på att gå sönder.
Ja, så höll det på medan jag åt min goda baguette. Och fler bakfulla vänner slöt sig till komplexapans gäng för att snart ta över hela den lilla uteserveringens 5 kvm. Och där satt hon med sina utrop och härmade ibland vad någon i gänget sa, sedan började hon småsjunga på "Öppna din dörr", lite sådär så att alla runtomkring skulle ana att hon kanske kan sjunga, och hade hon tur skulle kanske någon producent gå förbi på gatan just då i det ögonblicket och erbjuda henne ett fett kontrakt. Så skulle hon senare i en intervju med Vecko Revyn berätta lite sådär coolt med hes wannabeholmska om hur hon blivit upptäckt som artist en söndag på Sandy´s.
Vet du vad det är som får hennes wannabe osäkerhet att skina igenom? Jo, det är att hon egentligen är från Flen och lägger till ett så in i helvete falsk stockholmsdialekt när hon ska betona vissa saker. Men hon måste nog öva mera för det skiner tyvärr igenom. Hela hon är genomskinlig. Stackars tjej.