Jag är en jäkel på att lägga saker på minnet. Saker som folk får ångra att de sagt något de lovat eftersom jag alltid, alltid har en hang på helt onödiga detaljer. Det kan handla om vadslagning i fyllan som vid senare tilfälle skämtas bort som en dum fyllegrej när jag ändå minns genom yrsel och groggögon. Det kan handla om vadsomhelst och jag kommer ihåg det. Inte för att jag vill komma ihåg eller för att jag verkligen tror på att jag skulle fått en miljon av personen jag vadslog med.

Lite nördfaktor är det över att ha ett sånt minne kan man tycka. Du vet, som en nörd, precis så som man var innan blommorna och bina började flyga runt söderut om magen. Precis så som man var när man kunde sitta i timtal med sin bästis uppe på rummet som var tapetserat med pojkbandsaffischer. Där satt man och läste OKEJ och undrade ständigt undrade vad alla tjejer menade när de skrev insändare och frågade om det var normalt att smeka sig själva. Vi testade det till slut, jag och min bästis. Att smeka oss själva på kinden. Vi satt där på sänkanten, drog handryggen ett löst svep några gånger över ens egen kind och tittade sedan frågande på varandra. Inget konstigt hände.

En sak som jag kommer ihåg är när min manliga mellanstadielärare drog upp tröjan för oss under en lektion och visade sitt plåstrade ärr från en liten olycka. Plåstret tillsammans med en del uppstoppande bommull satt långt nere vid byxlinningen. Och två decimeter ovanför plåstret syntes bröstvårtan för oss laglydiga elever.
Samme lärare lovade under en gympalektion, som det hette på nördtiden då man hade en triangelformad gympaväska i polyester med dragsko och Adidaslogga, att den som fyra år senare kunde komma ihåg vad resultatet blev i brännbollen vi spelade den lektionen - den person skulle få en resa till Hawaii av honom.

Jag vet inte om det är plikttorgenhet, bekräftelse, nördproblem eller om det är sifferkombinationer som är dillen till varför jag kommer ihåg smådetaljer. Men fyra år senare ser jag en dag min förre lärare kliva in på min högstadieskola i något ärende. Jag hinner ifatt honom i korridoren, knackar till på axeln, hälsar artigt och säger till en förvånad min "kommer du ihåg att du visst lovade en Hawaiiresa till den elev som kom ihåg resultatet 48-33 på brännbollen?"

Det finns vissa saker jag ibland undrar över varför de är på ett visst sätt. Som typiska situationer eller sammanhang vilka alltid återkommer i samma mönster. Här följer några exempel.

Skenet bedrar
Du kommer till ett fik eller restaurang, det är sjyst mat, dimmerljusstämning, behagligt sorl och en del folk såklart eftersom stället är populärt bland både par, singlar och barnfamiljer. Det sitter två skvallrande latte-mammor i ett hörn med varsin unge som ler sött och allt är på tiptop. No fence. Så börjar ungen plötsligt tjuta, gallskrika och bli rumpröd i ansiktet. Mamman försöker visa tålamod, lugnar ner och skvallrar vidare med den andra mamman medans monstret tjuter en decibel högre för varje sekund. Det slutar med att hela stället hatar sin uppmärksamhet mot mamman som håller kvar ungen för att envist kunna ha lite kvalitetstid med sin väninna, medan pappan säkerligen ligger hemma och bärsar framför fotbollen. Denna situation brukar sluta med att mamman till slut går därifrån med monstret som nu i en evighet för länge har tjutit sönder allt porslin på stället. Och kvar lämnar hon irriterade barnlösa par, singlar, trasiga trumhinnor och soltorkad tomat halvvägs ner i halsen.

Indiandansen
Jag har absolut inget emot indianer men kan inte se varför de likt en byggnad står fast på samma ställe vid Åhléns City dag ut, dag in och spexar djungeldansen. Kan inte heller se varför det ändå alltid finns folk som glor på de färgglada, fjäderbeklädda indianhoppen. Det finns roligare saker att kolla på som dessutom känns mindre mal place, som uteliggarna med sina böner uppskrivna på kartongskyltar tillsammans med en Extra tuggummi-påse köpt för pengar som lyckats ramla ner från Gud.

Udda estet
När jag sökte till konstskola lade jag tyvärr mycket av min energi på att se ut som en sådan där konstnärlig typ eftersom jag trodde att man kom in om man hade den rätta känslan i val av personlighetstyp. Jag kämpade så in i penseln med att passa in bland alla andra som gick på skolan genom att helst sy upp egna kläder eller i annat fall köpa de mest udda från Myrornas. Ju mer axelvaddar, gardinklänningar, gubbyxor, storkoftor, assymetriska ponchos och storkvadratiska glasögon med orange ram jag använde, och ju mer jag gick på Mosebacke, hängde på privata brajfester och pratade svenskpop med pojkar i gubbhatt, desto mer skulle jag få bevisat för mig själv att jag kanske var en av de få utvalda eleverna som tjänade en plats på skolan. Skolan där alla ser likadant gediget estetiska ut.

Skynda långsamt
Har du riktigt bråttom så räkna med att folk är i vägen för dig. Det är nästan som att vara med i The Truman show där snäckan bakom öronen på statisterna upplyser dina motståndare om att gå ännu långsammare, gröta ihop sig framför din väg, stanna mitt i gången och kanske hojta om demonstration för en ny mobil.
Kanske ett storstadssyndrom, men ändå väldigt sant.

Inse fakta
Det är så kul med alla naiva löpsedlar som skriker patriotism över förstaplats-seger för Sverige när det nalkas internationellt spektakel. Det kan gälla Melodifestivalen eller som senast EM i fotboll. Det är inte ofta det händer att vi vinner och det är bara att lägga ner positivismen, tiden, hoppet och svårigheten i att inse fakta. Jag avskyr sport på tv och försökte nu senast lägga till med en taktik för min pojkvän om att "det är tråkigt med sport, varför ska man se det? Jo, men Sverige är ju med! Ok, men tror du verkligen Sverige kommer vinna? ..Näe..." Eller som med Melodifestivalen; stackars oss för våran generande besvikelse när vi ännu en gång fått inse att Norden inte har power nog att krossa Balkan-Balkong-alliansen. Välj nu att kalla mig Pessi-Pia eller Vettiga-Veronica.

Sista ordet
Tjejer; Det råder alltid en destruktiv datten-jakt bland all dejting där man ständigt räknar vem som hörde av sig sist, hur många sms som skickats och sönderanalysering ur alla vinklar där orden till slut hänger upphängda i trasor utan sammanhang. Jag har alltid diggat karaktären Samantha i Sex and The City. Inte för hennes vulgosätt med dildos, gungor och Viagra som många rynkar näsan åt och tror att jag euforiskt flaggar för när jag ska förklara varför. Nej, det är hennes talang i att stilfullt välja det hon vill ha, ta, njuta av och kanske behålla jag förespråkar. Tänk chokladkaka; ta, ät, njut och släng. Eller möjligen spara till ett annat tillfälle. Dalta inte med chokladen, den hinner smälta bort innan du är klar.

Design zero
Hur kommer det sig att i princip att majoriteten av alla tjejer i stockholm ser ut som dockor, har milslånga modellspiror i en formad silhuett av bokstaven V, utan markant avgränsning till knä mellan lår och smalben, höga kindben, plutmun, svallande barr och når minst 175 centimeter över havet? Speciellt 90-talisterna vars kroppar består av magert lammkött med obefintliga asses trots de ständigt köpta, synande lösgodispåsarna i famnen näst efter chiuauan. Är det så att de bär på hemligeheten att man visst kan ärva slank kropp som ens mamma tränat upp? Ärva opererade siliconläppar och frisörfixat hår? Är det alltså så att skönhetsbehandlingarna smälter in i DNA:t efter en tid? Eller handlar det om någon kloning beställd från SÄPO, CIA, försvarsderpartemementet eller någon annan ball-att-uttala-organisation. Är det de facto så att Stockholm lider av storstadskomplex, behöver slipa till ytan genom att ta tag i villiga individer och klona till ett läckert omslag av folk där svenska tjejer kommer att rankas som vackrast i världen, så hajar jag denna förskönade likhet. Och tacka för det - för vem vill egentligen vara lite slapp, naturlig och ändå älskvärd som resten av Sveriges befolkning?

Livscykeln
Födas, dadda, trotsa, skola, tonårssupa, student, jobb, utbildning, karriär, resa, trettioårskris, sambo, barn, villa, slutnjutet, grått hår, puckelrygg, slut. Är det så det ska vara? Är det åt det hållet vi alla strävar fast med olika omvägar? Vad händer om jag flyttar och skriver "trotsa" på ord tretton istället? 


Dessa exempel på stereotypa situationer, personer eller handlingar är inget negativt daltande. Det är en iakttagelse tagen från sitt sammanhang, vävd in i en annan kontext under frågan; varför? Att kunna se sammanhang, kritiskt analysera och granska är sådant som läraren ber dig göra när du får en text att läsa. Det handlar om att helt enkelt inte låta livets små ting gå dig förbi. Roa dig, släpp loss och var medveten om vad du gör.

Så nu var man back in business. Och back in normal-budget-leverne. Jo, staden Köpenhamn var en jättemysig gemytlig stad där allting påminner om lego i från färg på byggnader till regionaltågens front som ser ut som Duplo-ansikten. Invånarna är inga turistfascister utan faktiskt riktigt genomtrevliga typer som bjussar på service. Allt känns så myyysigt i staden med gröt i halsen, gycklare på gator och matmoffande turister i alla möjliga matsånd. MEN... Ja det måste tydligen alltid finnas ett Men; vi blev helt ruinerade på pengar. Så fruktansvärt hemskt dyrt så att jag grät fram pengarna varje gång jag köpte något. I början hajade vi inte grejen och trodde att vi råkade hamna på något överdyrt turistfik när vi fick pröjsa 140 svenska kronor VAR för en ciabatta och coca-cola. Men se, det höll i sig hela tiden, 20 svenska spänn för en burk cola på 7Eleven, (som för övrigt hade värsta bardisken med alltifrån Baileys till Smirnoff) 120 för två stycken Caffe Latte och det mesta ironiska skämt jag vart med om på länge; vi sitter på ett mysfik/restaurang en bit från centrum och ska käka dagens lunch. Jag beställer in maten och ber också om lite extra hummus vid sidan om. Du vet som när man råkar bli sugen på lite extra naanbröd till maten eller ber om extra tzatziki och får pröjsa en tia extra eller nåt. För det första blir jag överraskad över att det kommer in en asiett med hummus. Jag var inte alls naiv här, för jag hörde till och med att servitrisen ropade om en extra hummus vid sidan om, i typ skål, inte asiett. Fint uppfostrad som man är försöker jag sen att äta upp all hummus för att inte göra dem ledsna över besväret för missförståndet.
Och sen kommer notan, och vet du vad det står att hummusen kostar? Föreställ dig att priset på hummusen i så fall skulle bero på att den var direktimporterad från den mest exklusiva restaurangen i Libanon. Men nu var den ju inte det och tänk dig att jag fick betala 60 svenska riksdaler för färdigtillverkat klet!!! Kan säga att jag höll hårt om pengarna efter detta trauma och tog alltid det minsta och billigaste av allt som jag åt. Jo, jag vet att jag är på semester, men lite ickebortskämd vett och stolthet har man om man inte riktigt är villig att slösa en onödigt massa pengar som heller inte går under DeLuxe.

Jo, men resan var bra. Vi räknade ut att vi hade gått ca 4 mil under dessa 4 dagar. Känns fortfarande i benen kan jag säga. Men det var trevligt att gå runt staden, utforska olika delar och utnyttja alla dagar till max och sen sova som stockar trots regionaltåg som körde förbi precis utanför vårt hotell var femte minut så att det lät som om att ett flygplan landade.

Vi var på en klassisk sight seeing tour med båt och såg Den Lille Havsfrue, (statyn var verkligen sjukt liten i verkligheten) besökte Dansk Design Center och såg en utställning om trädesign, klev 38 meter upp i Rundetårn och fick en magnifik utsikt över hela Köpenhamn ända till Öresundsbron, promenerade förbi Den Svarta Diamanten; Kungliga Stadsbibliotekets byggnad som glittrar likt en diamant med sina fasetter i solens sken. Och så var vi en sväng på Tivolit och beklagade oss lite över den dåliga kollen på säkerheten när de inte kontrollerade våra byglar, och menade att Liseberg minsann var pålitligt i alla väder. Ack så beklagligt och stackars alla "Rainboware".

Och sen är världen roligt liten. Vi sitter på Konungens Nytov (ett av torgen i city) och fikar och plötsligt ser jag en en kompis till mig och hennes pojkvän gå förbi oss. Eller det är väl snarare en bekant som man inte umgåtts med direkt men som man inte heller bangar till att snacka med en kortis, som man alltid gör när man träffas på oväntade platser. För visst är det alltid så att man undviker att hälsa på myskogrannen i trappen men utomlands är man helt plötsligt bundis på grund av den osannolika sammanstötningen och beviset på att devisen "världen är liten" stämmer styrks allt mer.

Ah, just det, glömde ju dig läsare som tvingats släpa ögonen igenom denna text och endast letat efter betyget på besöket i Erotiska Museét; Hehe, besök gärna det om du vill få dig ett gott skratt och upptäcka att folk redan på1800-talet vart riktiga kinkiga glufsare som avbildade sig själva i misslyckade 3D målningar. Riktigt underhållande och lite småtabu. (Tänk om man förresten skulle råka stöta på någon där inne istället som man bara känner lite halvt, hur skulle man då påbörja samtalet? Typ; eh, hej, så ni har också hittat hit in... i staden. Trevlig plats.. Mm, jo.. Ehm "harkel harkel" Men kul å ses, hoppas ni får det skönt. Eller jag menar en skön semester.)



Innan vi skulle sova satte jag upp detta på vår balkong
som vette ut mot regionaltågen.