Har ett otroligt bra citat som är taget ur, trot eller ej, Janice Dickinsons mun. Se så mycket man lär sig av att kolla på hennes program:

Håller på att ladda upp inför Danmarksresan och såg nyss på filmen "Direktören för det hele". Se den om du har lust att se något annorlunda än påkostade amerikanska varianter. Minst sagt underhållande och finurlig!

För några år sedan ville jag läsa till kock; jag ville komma in på Grythyttan eller någon annan trevlig restaurangskola så att jag skulle kunna hålla på med min favoritsysselsättning dagarna i ända.

Det hela började med när jag blev tillsammans med min riktiga första pojkvän. Inte för att alla andra hette Molgan och försvann när pappa frågade vad jag gjorde. - Jag var kanske lite väl ung och naiv i förhållandet när jag höll på med trerätters middag varje fredag efter jobbet i ca 2 månaders tid. Men det var otroligt kul, speciellt när man hela tiden fick beröm för skickligheten och den goda smaken. Det slutade med att jag lagade libanesisk meze en idyllisk fredag åt mig, min förre pojkvän och hela hans kompanjons familj på fem pers. På beställning. Där hade jag stått i tre timmar och kämpat med ugnar, ungar, köttrullning och smårätter och så åts allt upp på tio minuter. Jo, jag var lite väl ung och naiv tror jag.

Jag sökte aldrig till någon restaurangskola eftersom det, precis som det flesta yrken, inte är speciellt glamouröst om man inte lyckas klamra sig upp till typ Aqua Vit. Att i slutändan laga mat i storgrytor under stress, svett, stök, oregelbundna tider och annat smuts, var inget för mig om det var något område jag skulle välja att vara prestigelös på. Men det gick i alla fall så långt att jag skrev ner mitt egengjorda recept på en libanesisk sallad och la ut den på SVT´s hemsida, när de körde matprogrammet "ÄT!" för några år sedan. Samtidigt fick man fylla i sitt favoritköksredskap, bästa ingrediens, maträtt etc. på hemsidan.

Det var då jag skrev ner att jag tyckte om att dricka ett gott gammalt vin till maten. Haha - jo, jag var ju lite yngre då som sagt och förstod faktiskt själv att det inte var mögelvin som jag älskade så mycket, utan snarare lagrad.

På tal om mat, passar på att lägga ut mitt goda recept på libanesisk sallad.

Medelhavssallad

ca 4 pers

1 st isbergssallad

Gul & röd paprika

Halv gurka

Två-tre tomater

1 st rödlök/knippe salladslök

Ev två klyftor vitlök

Två st libabröd som värmts upp i ugn ca 175 grader tills de blir knapriga och fått färg

En del olivolja, salt, pressad citron, hackad mynta på burk

1. Skölj och hacka isbergssallad, paprika i lagom stora bitar, gurkan samt tomat i halvmåne och häll i skål.

2. Skär rödlök i bitar (halvmåne) alt. använd en hel knippe med salladslök som du hackar; både rot och stjälk.

3. Pressa i ev. vitlök med vitlökspress, häll i en del olivolja, salt och mynta efter smak. Rekommenderat är ca tre matskedar olivolja, tre kryddmått salt, halv-hel pressad citron och tre matskedar hackad mynta på burk.

4. Bryt sist libabröd* i ca fem cm bitar och strö över salladen - blanda väl och försiktigt och låt stå i kyl ca tio min innan det äts, för att få kryddorna att "gå in" i salladen.

*Libabröd finns att köpa i större matbutiker som Willys, Lidl, Maxi.

Nu har jag äntligen köpt mig en dagbok - helt gratis också! Det behövdes verkligen eftersom jag jämt får för mig att skriva ner en massa saker som händer mig. Inte några stora saker som händer andra bloggare - typ att dra iväg på någon bloggafton, få en massa saker i en goodie bag (doggie bag), svira med kändisar, skynda iväg till något annat jippo samma kväll, vara med på tv, presentera dagens out fit i bild och visa upp ens restylanade läppar. Nej, jag får istället för mig att skriva ner en del småroliga saker som snurrar i mitt huvud från vardagliga händelser, och insikter som ger utlopp till tankar om en bok. Men så fort jag tänker bok vet jag inte riktigt vad det är jag vill få ner på ca 458 sidor, eftersom idéerna till texterna inte riktigt håller ihop. Det skulle mest vara titeln till denna blogg som också skulle fungera på ett bokomslag; "I Huvudet på Veronica" (där namnet för övrigt är lite plagierat från en känd film, men innovativitet har aldrig skadat). Så då blev det en blogg, för vilket ställe passar inte bättre att skriva lite inlägg på om vardagliga saker och tankar utan att man behöver ha någon mening i det(?) Jag vill skriva i syftet att kommunicera och få dig att  känna igen dig, skratta lite, tycka och fundera lite.

Jag älskar kommunikation och därför har jag alltid tänkt på att det skulle vara hemskt kul att skriva en bok. Bara jag hade någon helhet att skrva om! Att bara skriva om mitt liv rakt av sådär skulle få folk att gäspa redan efter första kapitlet-det som skulle hålla dem fast de två första sidorna skulle i så fall vara mitt tack till alla som bidragit till bokens förverkligande. (Jag själv börjar nämligen alltid med att läsa förorden i alla böcker när jag vill vara seriös och ta mig igenom hela boken från början till slut). Ibland önskar man att man vore en Uffe Lundell som haft en äventyrlig ungdom och bara kan skriva ner ett helt jäkla betongblock som bara måste läsas av alla. Men jag är puderren, född i en bonnahåla, trogen alla runtomkring mig, en hejare på att få stipendium på skoltiden, har jobbat sen jag var 15 år, sparat ihop till eget boende och flyttat till en storstad med en dröm i fickan om en fin karriär. Men det är jag nöjd över trots att Lundell slår mig med snifflängder i att skriva bok om sitt liv. Om jag skulle lyfta några delar ur mitt och koka ihop till någon storslagen story med hjälp av lite författarverktyg skulle det bli för pinsamt att skrivas ut i bok eftersom alla jag känner skulle läsa den, och troligtvis känna igen sig i karaktärerna, och dessutom få reda på smaskigheter om mig. Jag har för långt kvar tills jag kommer till det stadiet då jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig. (Jag förstår inte mig på alla stackars 20-någonting osäkra flickor som poserar nakna på bild och skickar in till Rimér i hopp om att få tusentals ögon på sig i en blaska med sträva snuskglanssidor. Dessa beroende sötungar är om några måna om vad andra tycker om dem. Men det måste vara för att värdet i att vika ut sig inte väger lika starkt som att skriva ner något vettigt som senare säljs storslaget på pocket). 

Ett alternativ är att jag kläcker ur mig en massa smaskigheter i en bok men ger ut den under ett pesudonymen istället för att slippa alla pinsamheter. Men det skulle göra att äran jag längtat efter aldrig skulle infinna sig eftersom ingen skulle fatta att Nina Jacobsson egentligen är stora jag som skrivit boken. Sådant där gjorde man bara på Jane Austen tid. Så det får istället bli en icke privat dagbok jag skriver.

Glöm bara att jag någonsin i denna blogg kommer att: 

• ha ett visuellt hjärtformat lås till bloggen
  
• nämna folk vid namn (undantag finns)
  
• bry mig om hur många läsare jag har

Och kom ihåg att jag i denna blogg kommer att:

• ha med platser jag gillar att besöka (ingen reklam, bara kommunikation)
  
• ha med kläder/mat jag gillar (ingen reklam, bara kommunikation)
  
• få dig att garva lite lätt då och då
  
• få dig att tröttna på att läsa min långa texter lite då och då
  
• använda
  
• punkter
  
• vid
  
• uppräkning
  
  eller som min kollega säger att det heter:
  
• selling points.