Lägenhetsvisning har legat på tapeten i två dagar. Alltså jo jag kände väl också på tapeten när jag var på visning, men lägenhetsvisning var jag som sagt på. Mest för skojs skull var det. Eller för skojs skull var det väl ändå inte för jag har ju annat att hitta på än att springa runt och bli besviken på att inte vara ensam på visningarna.

Hela två stycken objekt som det så byråkratiskt, officiellt eller mäklaraktigt kallas, var jag på. Mer pallade jag inte. Jag har nu ca 24 timmar senare, då budgivningen har satts igång, både hunnit dra mig ur, blivit gnällkärring, hyperstressad och hatisk mot alla som budar överpris. Eller budar heter det väl inte. Sprätter pengar kan man mer kalla det. Slänger iväg pengar kanske är ett mer precist uttryck. Eller varför inte säga att de knullar pengar, så förstår du exakt vad jag menar. De använder alltså pengarna precis som ett knull; lika lättvindigt, oigenomtänkt, egoistiskt och njuningsfullt. Det är så fucking orättvist tycker jag, som godtroget har planerat ett skamligt underbud och väntar på att slå till på exakt rätt tillfälle. Och sedan när mäklaren börjar darra på rösten, just då är det tänkt att jag ska slå jag knytnäven i bordet, resa på mig så att det stinker pondus och avfyra skambudet. Men jag hinner aldrig spela Mikael Persbrandt eftersom budgivningen går så snabbt. Sms efter sms plingar på mobilen och jag tar fram kalkylen några gånger för mycket och räknar fram och tillbaka, både med och exklusive amortering, med kontantinsats, med skambud. Mer hinner jag inte förrän min triumf sjunker när sms.et visar ett bud som jag aldrig någonsin vid denna tapet kunnat föreställa mig. Jag drar tillbaka mina min guldsäck, korsar armarna och blänger svart mot min egen spegelbild som nyss övat pondus.

Hur är detta möjligt? Jag struntar egentligen i hur mycket pengar folk bär på i sin skattkista, men det jag undrar över är hur högt en del är villiga att lägga på någonting som endast ligger på några ynka kvadrameter? Snacka om att sen sitta tight innanför riktigt dyra tapeter på över en miljon riksdaler. Handlar det om makt eller handlar det kanske om den mest åtråvärda orgasmen? Nej jag vet, det handlar om pengar! För har man pengar finns det alltid efterfrågan hur högt taket än stiger. Och jag som inte är en tävlingsmänniska klarar inte av detta. Jag gillar hellre att tävla med mig själv, att bräcka mina egna mål, som till exempel att hinna till nästa lyktstolpe innan jag hunnit räkna till fem.

Jag har insett att jag inte platsar i denna tävling utan mår bara dåligt av den. Jag är ute ur leken. Inte på avbytarbänken, läktaren eller omklädningsrummet. Utan jag står på avstånd betraktar och dagdrömmer lite till om höga fönster med spröjs med plats till att krypa upp bland stora kuddar, läsa en bok och njuta av en gudomlig utsikt.

Finanskris kallas det visst nuförtiden. Jorååsörrösatt...

Man kan tro att mitt nya hem är gymmet eftersom det är det enda jag skriver om. Eller så är de så att jag inte har något annat romantiskt roligt i mitt liv att skriva om. Så därför läggs här stor vikt på min tid i gymmet. Speciellt omklädningsrummet där odören flödar mer än ölen på en bar.

När man står och byter om i omklädningsrummet finns det mycket man kan roa sig med under tiden. Som till exempel att tävla med sig själv om att inte fastna med blicken mellan någons stjärtskåra för att se om alla hårstrån jämnats längs med rosetten, när personen böjer sig framåt. Sen kan man roa sig med att försöka hålla andan när alla nytränade brudar stormar in från ett aerobicspass. Man kan även roa sig med att få ångest över skeletten som slänger sig nakna på vågen efter ett träningspass. Och så kan man roa sig med att lyssna på olika konversationer. Lite löst snick snack mellan träningskompisar, stammisen och städerskan eller människor som inte setts på evigheter och som stöter på varandra just i omklädningsrummet.

Det sistnämnda hände mig dag och jag var precis på väg att lägga örat från konversationen som lät som; Men heeej, guu det är ju evigheter sedan sist! Vad gör du nuförtiden då? Nämen tjena! Kul att se dig! Tänkte faktiskt på dig häromdagen. Men så vill jag höra fortsättningen på vad som hände i den enas liv. Ville höra hur smarrigt centralt hon bodde och hur bra hon hade det på jobbet. Ja, det var lite som att gotta sig i en bra blogg. Så det fortsatte med att tjejen som i detta fall agerade "jagberättaromhelamittlivmedansdubarastårochlyssnar" snackade om hur lyxigt hon hade det. Hon hade minsann fått flytta från det lilla rummet hon bott i någonstans i en förortsbetong, till en härlig byggnad på höjd. Dessutom bodde hon med en kille som hon poängterade läste till advokat. Och att det så småningom skulle rinna in mycket fina schtekarstålar när han började jobba. Jobbet hennes gick tydligen också superduper! Och hon kände att allting bara flöt på förvånansvärt bra. Good for you kan man tänka och blänga till lite. Men jag gjorde inte så. Jag tänkte istället bara vända bort det högra örat för jag visste att hennes kompis skulle fråga den mest ointressanta frågan som får mig att tända till med blixtrande svarta ögon över all stereotyphet i livets gång. Ja visste nämligen att hon skulle fråga om det då inte var dags för barn snart. Ja du vet livets gång när det mesta börjat klaffa; födas, växa, finnar, fylla, vuxen, insikt, skola, karriär, partner, bostadsrätt, barn, hund, volvo, kriser, puckelrygg, demens, dö.

Men hon frågar inte henne om det var dags för barn. Nej, det hon frågade hette om det var några mera djur på gång(!?) Jag vet inte om hon definierar barn som djur, men jag antar att hon menade djur som i gris, häst, ko, bajs. Jag gnuggade bort vaxkakan från örat, vände bort blicken från den rosa rosetten i någons bakdel och stirrade på tjejerna med konversationen. Jag log. Jag log och kom på att man visst inte frågar följdfrågor här i storstaden som: är det inte dags för barn snart? Nej, här vet man inte ens om att det existerar sådana följdfrågor. Det är mig det är fel på för jag är ju för sjukt smittad av småstaden med villan volvon och alla jävla stereotyper bakom neddragna persienner med nyfikna komockablickar. Men nu är det i Stockholm jag lever. Och jag är så glad över att ungar här inte är ett krav när livet äntligen börjat rulla på!

Jag blev så glad bland all fittstim. Så det slutade med att jag skuttade ut från gymmet med ett finfint leende och en finfin rosa rosett. I håret.

Shit vad snuskig jag känner mig. Fast jag suger inte när jag tar den, utan jag brukar bita. Men jag känner mig så oerhört snuskig ändå. Folk vänder sig om efter mig. Ett förortsgäng med svarta Canada Goose jackor och rykande Axeparfym glodde. En jänta i min ålder synade mig starkt. En gubbe i blåställ kikade fram mellan stege och gavel. Och jag förbannades över att behöva ta i den mitt på ljusa dan och öppna gatan. Hatade åsynen av den - lagom diametertjock, rätt böjd och starkt associerande. Jag skyndade mig att bita på den. Inte slicka, nej det kan jag ju inte göra. Då känner man inte smaken. Så jag bröt av den, bet, snabba tuggor, bet mer och så vips låg den i magen.

Är det någon mer än jag som tycker att det är lite perverst att äta banan? Eller är det bara jag som har sådana kreativa associationer för mig? Det går helt enkelt inte att inte äta banan utan att det känns alldeles för snuskigt, sliddrigt med dess strängar man inte vill ha í munnen, som man drar av, som fastnar på fingrarna och som man kletar av sig på papperskorgens kant. Sedan är bananer som sagt alltid snuskigt böjda. Och det hela blir inte bättre av att jag tar fram den kolhydratrika frukten mitt på gatan eftersom energin börjar svika inför träningspasset. Jag skalar den med omsorg, särar på läpparna, omsluter toppen och tittar oskyldigt upp på förbipasserande samtidigt som jag biter av och tuggar förfriskt. Jag njuter av sötman och energin samtidigt som jag skäms så oerhört för min tabubelagda handling, för jag vet vad alla andra som ser mig tänker. För tänka sig att de tänker exakt likadant och perverst som mig! Och hur vet jag det? Jo, för jag ser aldrig någon annan som äter banan på öppen gata och ingen annan kan tugga i sig en banan med så stor omsorg som jag kan. Och jag känner mig alldeles, alldeles billig, pervers och sugen, på energi.

Så min nya taktik är att bryta av bananen på tre delar när den ska ätas. Det ser inte lika snuskigt ut. Men idag misslyckade jag totalt. Tanken var att den skulle delas i tre-mums. Men jag hade bråttom till träningen, tänkte mig inte för och bröt av den längst ner vid roten, slängde skalet, hade ett stadigt grepp och tuggade på illusionen av en snoppjävel.