Man kan tro att mitt nya hem är gymmet eftersom det är det enda jag skriver om. Eller så är de så att jag inte har något annat romantiskt roligt i mitt liv att skriva om. Så därför läggs här stor vikt på min tid i gymmet. Speciellt omklädningsrummet där odören flödar mer än ölen på en bar.

När man står och byter om i omklädningsrummet finns det mycket man kan roa sig med under tiden. Som till exempel att tävla med sig själv om att inte fastna med blicken mellan någons stjärtskåra för att se om alla hårstrån jämnats längs med rosetten, när personen böjer sig framåt. Sen kan man roa sig med att försöka hålla andan när alla nytränade brudar stormar in från ett aerobicspass. Man kan även roa sig med att få ångest över skeletten som slänger sig nakna på vågen efter ett träningspass. Och så kan man roa sig med att lyssna på olika konversationer. Lite löst snick snack mellan träningskompisar, stammisen och städerskan eller människor som inte setts på evigheter och som stöter på varandra just i omklädningsrummet.

Det sistnämnda hände mig dag och jag var precis på väg att lägga örat från konversationen som lät som; Men heeej, guu det är ju evigheter sedan sist! Vad gör du nuförtiden då? Nämen tjena! Kul att se dig! Tänkte faktiskt på dig häromdagen. Men så vill jag höra fortsättningen på vad som hände i den enas liv. Ville höra hur smarrigt centralt hon bodde och hur bra hon hade det på jobbet. Ja, det var lite som att gotta sig i en bra blogg. Så det fortsatte med att tjejen som i detta fall agerade "jagberättaromhelamittlivmedansdubarastårochlyssnar" snackade om hur lyxigt hon hade det. Hon hade minsann fått flytta från det lilla rummet hon bott i någonstans i en förortsbetong, till en härlig byggnad på höjd. Dessutom bodde hon med en kille som hon poängterade läste till advokat. Och att det så småningom skulle rinna in mycket fina schtekarstålar när han började jobba. Jobbet hennes gick tydligen också superduper! Och hon kände att allting bara flöt på förvånansvärt bra. Good for you kan man tänka och blänga till lite. Men jag gjorde inte så. Jag tänkte istället bara vända bort det högra örat för jag visste att hennes kompis skulle fråga den mest ointressanta frågan som får mig att tända till med blixtrande svarta ögon över all stereotyphet i livets gång. Ja visste nämligen att hon skulle fråga om det då inte var dags för barn snart. Ja du vet livets gång när det mesta börjat klaffa; födas, växa, finnar, fylla, vuxen, insikt, skola, karriär, partner, bostadsrätt, barn, hund, volvo, kriser, puckelrygg, demens, dö.

Men hon frågar inte henne om det var dags för barn. Nej, det hon frågade hette om det var några mera djur på gång(!?) Jag vet inte om hon definierar barn som djur, men jag antar att hon menade djur som i gris, häst, ko, bajs. Jag gnuggade bort vaxkakan från örat, vände bort blicken från den rosa rosetten i någons bakdel och stirrade på tjejerna med konversationen. Jag log. Jag log och kom på att man visst inte frågar följdfrågor här i storstaden som: är det inte dags för barn snart? Nej, här vet man inte ens om att det existerar sådana följdfrågor. Det är mig det är fel på för jag är ju för sjukt smittad av småstaden med villan volvon och alla jävla stereotyper bakom neddragna persienner med nyfikna komockablickar. Men nu är det i Stockholm jag lever. Och jag är så glad över att ungar här inte är ett krav när livet äntligen börjat rulla på!

Jag blev så glad bland all fittstim. Så det slutade med att jag skuttade ut från gymmet med ett finfint leende och en finfin rosa rosett. I håret.