Krig har startat. Fast utan eld och bara rök. Rakt in i min lägenhet dessutom! Det är grannen som fått för sig att röka på idag. Premiär antar jag att det är för jag har aldrig fått hela min lilla lägenhet rökfylld tidigare under de tre månader jag bott här. Och det är inte vilken rök som helst utan det luktade mer som grekiska smågator med brännande sol på ryggen, ett hotell med dusch som får bort sandkorn mellan tårna och fräschar upp en lössläppt brunbränd kropp som ska få smaka på ljuvliga toner av vitlöksyoughurt, lite svartpeppar och fetaost i sällskap av en cool bira. Ja, alltså grannen bredvid grillade idag.

Och vänta bara, jag ska ge igen - jag ska minsann få det att bli alldeles rökfyllt i deras lägenhet! Jag ska minsann få det att lukta mer än hela Grekland! Jag ska tränga in dem ända ner i Sydafrikas kultur!

Vad det nu är man äter där nere.

Jag är kladdigt brun om fingrarna, men färgen yttrar sig endast där och resten av min kropp finner sig själv endast i en svimfärdig ton. Och jag som trodde att det skulle fungera som med morötter, fast med en starkare variant av solbränna om man äter mörk choklad. Så jag har under en längre period käkat det helt frenetiskt. En bit till kaffet på förmiddagen, en bit på eftermiddagen och en släng på kvällen. Jag har ökat dosen men inte har jag blivit något brunare. Snarare sockerberoende.

När jag ändå är inne i en multipel beroende-period då jag överdoserar coca cola, dans, sol och kaffe tänkte jag slänga till med att även käka popcorn lite oftare. Problemet är bara att jag normalt inte luktar matos när jag vistas ute bland folk, utan jag osar popcorn. Stort bor jag ju inte så det gör inte saken bättre eftersom popcorn-lukten sätter sig i mina nytvättade trosor, möbler och toalett. Och veckan går alldeles för snabbt för att lukten ska hinna gå över tills jag åter igen på söndagen poppar nytt.

Men det är rätt ok att dofta popcorn om man jämför med att vara brunkladdig om fingrarna.

Idag fick jag för mig att shoppa loss på en blå ögonskugga. Så jag ställer mig i sminkhavet i butiken bland multipla kulörer och nyanser, duttar fingertoppen i olika färger och stryker sedan ut dem på handryggen, samtidigt som jag mixar till lite färger och bilder på mig själv i huvudet för att se vad jag är ute efter. Jag ser mig själv sitta på jobbet och jag ser mig själv dansa på gymmet och jag ser mig även strosa omkring med en massa paparazzis eftersläpandes på stan. Så kommer jag snabbt fram till att jag vill ha en skugga som ska smälta in i en perfekt nyans mot min egen ton och så ska den reagera precis som en kräm gör på huden. Och sen ska mina ögon framhävas och blixtra till lite förfriskt, precis som de brukar göra vid andra riktigt behagliga tillfällen. Och sen var det den där blåa nyansen jag var ute efter. Och tycker du att det hittills varit svårt att fatta vad jag ens menar med skugga så kommer du att förstå hur svårt jag hade att hänga med i expeditens språk.

Det börjar med att jag knäpper upp jackan för den äldre damen i butiken och drar upp min blus under lampans sken, så att hon kan syna dess blåa nyans. "Ja, alltså en sån här blå, säger jag och vinklar till tyget för ytterligare reflektion." Expediten rycker tag i blusen lite burdust och synar den noga från glasögonen på nästippen med senilbanden på sidorna. Så snurrar hon nonchalant runt med ena handen över färghavet av skuggor och nafsar snabbt till sig en färg och håller den mot min åtdragna blus i ett bakåtvänt strypgrepp. Typ blå färg tänkte jag, men den hon håller upp är ju helt ljusgrå! Så jag försöker att leta fram en retorisk ledande fråga så att expediten kan hjälpa mig på bästa tänkbara sätt. "Du har inte någon typ gråblå ögonskugga kanske?" Lika snabbt drar hon till sig ännu en skugga men i åttiotalsblått, tänk dig turkose. "Den här skulle passa bra med den här, säger hon och stryker på en rosa ögonskugga bredvid den turkosa." "Njae.. Jag vet inte, den kanske är för ljus, kontrar jag och låtsas titta eftertänksamt på paletthavet framför mig, samtidigt som jag febrilt tänker mig själv sitta på tunnelbanan med den turkosa och rosa färgen på ögat." Inte bra. Folk omkring skulle nog försiktigt undra om jag slagit ihjäl mig lite light när de får syn på mina knallfärgade ögon. Så jag hugger istället snabbt till mig en lila färg och utbrister att denna kanske skulle passa med den rosa istället för den turkosa. "Jaaa, absoluuut, den här bruna skuggan skulle passa jättebra med den rosa!"

Det är lustigt att i princip alla eftertraktade sminkbutiker innehåller en hel drös med olika nyanser men dessvärre för få expediter som talar samma färgspråk som kunden, utan håller sig i själva verket frenetiskt fast vid sina baskunskaper från A-kursen i färganalys. Man skulle kunna likna detta vid när man får en diagnos ställd hos läkaren. Svammel, svammel säger läkaren och så stoppar man bandet, backar tillbaka och ber att få det på patientspråk. Detta hände mig en gång, fast på ett lite bakvänt sätt; jag var i akut behov av hjälp mot min långvariga migrän, det var högsommar och jag hamnade hos en Dr Bosse von Kleimpstein på 68 år som mitt i sin pension gjort comeback, eftersom alla andra yrkesverksamma läkare befann sig på semester just då. Dr von Kleimpstein håller upp ett pekfinger framför mina migränsvullna ögon och frågar om jag kan fokusera på fingret när han rör det från sida till sida. Ja, doktor, det kan jag. Ok, säger han och gnuggar lätt med handflatan och vårttummen mot min tinning. Har du testat något annat tidigare för att få bot på din migrän, undrar han? Jaa.. Jag har testat en hel del Eeze. Men det hjälper ju inte längre, säger jag uppgivet. Han studerar mig länge och frågar sedan: Så du har alltså testat med att lägga is på pannan när du haft ont?

Sa jag att doktorn var pensionär och inte visste vad Eeze är? Sa jag även att jag gick från sminkbutiken med en lila och en rosa ögonskugga? Inte en blå.

Här sitter jag i en annan del av hjärnan och börjar tänka lite ytligt. Förvisso svårt att tänka ytligt när man tänker med hjärnan som ligger inpaketerad innanför kraniet. Men idag gör jag det. Outside the box kallas det för i andra sammanhang. Att tänka utanför ramarna.

Ok, jag ger mig och återgår till att skriva om själva kärnan i äpplet - ytlighet;
frågar man en del människor vad de faller för hos det motsatta/samma könet får man svar som ögonen, en del säger händerna, en del brösten, bringan, nyckelbenen osv. Jag själv skulle säga att jag faller för hela personen, dock kommer det från ögonen där självförtroendet och allt annat glimtar. Finns utstrålningen så faller jag pladask i den smutsiga vattenpölen framför honom, travar mig upp och storflinar sådär fånigt samtidigt som det rinner gyttja från mitt slaskiga hår.

Sen finns det många många och åter många personer som skulle svara rumpan. Att rumpan skulle vara något man kollar efter på det objekt man fångar. Rumpa för mig är helt otänkbart, för rumpan drar ju ner romantiken, för en rumpa associerar jag inte till något saftigt sexigt. En rumpa sitter du på, en rumpa ger ifrån sig en massa skit, är ibland fult hårig, platt, cellulitig, deformerad, skämmig och får en massa fula miner beroende på vilka byxor som sitter på. En rumpa är inget vackert alls utan bara en ren skitsak. Den där vackert visuella, pyttelilla, päronformade, lena rumpan hittar man bara på ett fjortonårigt lammkött, samt på starkt retuscherade modeller i glansiga tjockblaskor.

En persons rumpa måhända vara sexig om ögonen och utstrålningen säger så, men det är inte så att jag frivilligt skulle gnugga ansiktet i klyftan.

Regnet finsilades mot mitt ansikte när jag kom ut. Snabbt drog jag upp luvan över huvudet och tvingade hårtopparna under kappans krage. Lockigt hår var fint på den som hade permanentat sig eller på den som haft stora perfekta spolar i håret över natten. Men inte på mig med mitt naturliga oromantiska svall. På mig blir det bara korkskruvar i topparna medan resten av håret ligger platt mot huvudet med fula virvlar på fel ställen. Precis som på skolfotot när man var tolv, hade tandställning och en grov bredd på ögonbrynen.

Det blåste snålt och den digitala siffran på busskuren för 2:an visade 6 minuter. En evighet. Jag makade mig ner på bänken mellan en tant och en kortkjols-fjortis. Folk passerade förbi, en del stannade för att vänta med oss. Många smygblickade åt kortkjolen bredvid mig. Jag satt och stirrade rakt fram, försjunken i låtarna på mp3:n. Så försjunken att jag missat tanten bredvid mig. Jag drog hastigt ut den ena hörsnäckan från örat och vände mig mot tanten som tydligen pratat med mig i några sekunder. Skulle jag igonrera henne eller skulle jag leka ovanlig hjälte i en stad som denna? En stad med mäktiga fasader, en stor skans, svartvit platta och anonymitet.
- Ja... Han svek mig riktigt ordentligt, sa hon. Lite ånga av hennes andedräkt puffade ut av de lidande orden. Jag visste inte vad jag skulle göra när han hade svikit mig så. Det var som om mina tarmar svek när jag läste hans brev, fortsatte hon.
Hon måste ha menat hjärta. Att hjärtat svek och inte hennes tarmar. Eller så kanske det var hennes tarmar? Jag iakttog försiktigt hennes stora pupiller och lysande oranga ögonskugga och nickade lite vagt och förstående mot henne. Sådär lagom förstående. Inte mer. För jag har varit med om galningar sedan tidigare. Galningar som ropat hemska saker efter mig när jag råkat titta en extra gång på dem - för att de först hade stirrat på mig. Men det var när jag var nyinflyttad och innan jag visste vilka typer man kunde snacka med och hos vilka det lyser pyskopatiska varningstecken om.

Bussen kom efter en evighet och jag hoppade snabbt upp från bänken för att få en bra plats. Inte längst fram - där satt jag nästan aldrig. Om man satte sig där fick man snabbt räkna med att flytta på sig för att göra plats åt alla pensionärer, psykopater och barn. Men kontrollanten i gulställ tömde bussen helt på resenärer och vi frusna fick inte hoppa på.
- NÄSTA BUSS KOMMER STRAX! BUSSEN KOKAR, basunerade han ut över folkmassan. SESÅ, UT, HEJ Å HÅ! ALLE MAN UUUT!
Hans stora hydda och mastodonta skägg liknade honom vid jultomten i Kalle Anka som säger: Säääg mamma, och sedan stämplar dockan i baken med ett brakande garv.
- BUSSEN KOKAR, NÄSTA BUSS KOMMER STRAX, ropade han åter ut över oss väntande som antog att orsaken till detta stopp som vanligt rörde sig om något sedvanligt gräl bland kollektivtrafikens personal och chefer.
- BUSSEN KOKAR, NÄÄ, NI FÅR ÅKA MED HÄR ISTÄLLET. BUSSEN KOKAR KOKA...IN!
Han kollade ner på mig under min luva och skrattade kraftigt åt sin ordlek.
- Vad är det som kokar, pep jag ut samtidigt som jag formulerade ihop ett skämt tillbaka åt den nu gladlynte kontrollanten?
Han tystande med ens och tittade allvarligt ner på mig.
- Makaroner eller nudlar, fortsatte jag?
Sedan brast han ut i ett stort gapskratt och fortsatte att basunera ut information åt massan. Och där, cirka hundra meter bort kom äntligen något i blått som såg ut att vara den efterlängtade bussen.

När du börjar jobba på SL får du, precis som på alla andra jobb, en del papper att läsa igenom och skriva på. Ofta får man läsa en arbetsbeskrivning för att veta hur man som medarbetare ska hantera arbetet och vissa oförutsedda händelser. På SL får du absolut en arbetsbeskrivning. Och det märks att alla har läst igenom den och pluggat riktigt noga. Jag har inte läst igenom den eftersom jag inte har fått turen att hoppa in på denna arbetsplats, men jag vet på ett ungefär hur en sida av den kan se ut eftersom jag är en trogen resenär som åker några svängar till och från jobbet för 690 kr i månaden, och har börjat fatta hur man som personal på SL ska agera i vissa nödsituationer.

Nedan följer lite avslöjande info ur denna arbetsbeskrivning på hur man ska agera om en nödsituation uppstår:

Nödsitutation 1:
Någon eller något har hoppat ut på spåret, chockat en förare och blockerat all trafik mitt under rusningsstid (inträffar ofta på fredagar runt fem)

Trafikmeddelande från SL till alla resenärer:
Stopp i trafiken



Nödsituation 2:
Ibland behöver man tydligen helt plötsligt ta sig en riktigt lång sovmorgon eller kanske till och med helt utebli från sin arbetsdag. Det man inte har i åtanke är att ca 700 000 personer är beroende av en eftersom man sköter ratten på tåget som skulle gått exakt kl 08:04 till jobb, viktigt möte, gamla mormor, träning eller kompis. SLs bemanningsenhet får svårt att snabbt hitta en ersättare på fem minuter.

Trafikmeddelande från SL till alla resenärer:
Förseningar i trafiken



Nödsituation 3:
En ny prick har en av sina första arbetsdagar på SL vilket innebär att denne fortfarande har fullt sjå med att lära sig köra tåget. Men allt går självklart inte riktigt som det ska och det strular till sig lite med feldragna spakar och missar över vilket spår som används för vilken linje.

Trafikmeddelande från SL till alla resenärer:
Växelfel



Nödsituation 4:
Tänk dig en 70-åring som envist sitter kvar och älskar sin arbetsplats fast personen endast har kapacitet till att leverera hälften så mycket som de 20-åriga ungsnärtarna på arbetsplatsen. Just precis så fungerar det med de blå envisa skruttågen som är alldeles för gamla för att köras och ständigt måste tas ur trafik. Dessutom orsakar de tinnitus.

Trafikmeddelande från SL till alla resenärer:
Inställda tåg

Idag har jag åstakommit så otroligt mycket. Känner mig riktigt stolt över mig själv! Jag har stigit upp klockan sju, sminkat mig med min nya gråa och vita ögonskugga från Isadora, plattat håret och packat ner min färdiga frysrätt från Findus. Sen gick jag iväg till jobbet, hann med ett bra tåg som gjorde att jag kom i tid. Däremellan hann jag tänka till lite på vad som ska hända på dagen och sen när jag kom till jobbet hann jag fixa med det jag skulle. Sedan skrev jag upp i min kallender att jag måste investera i en klänning nu till helgen. Hellst med spets. Kanske till och med ska kika in på nätet och se över utbud om jag ska beställa från nätet eller gå ut på stan. Tänkte kolla på Urban Outfitters, Forever21, TopShop, H&M, Betsey Johnson, American Apparel, Indiska, Beyond Retro, Balenciaga, Only, Acne, Nathalie Schuterman, typ.

Efter jobbet svänngde jag förbi mitt favvofik och träffade Amanda, Carro, Hanna och Saga. Vi snackade om allt mellan himmell och jord. Lite kul att vi alla råkade ha på oss samma bh från Lindex! Jag berättade stolt för dem om hur mycket jag hela tiden gör, hur mycket jag smäckar på i kalendern för att alltid ha något att göra, eftersom det känns som om jag måste bevisa för alla andra att jag är en superduktig tjej som håller igång så himla mycket hela tiden. Jag åt en jättegod ceasarsallad med kyckling, minimalt med sås och krutonger och massor med grönblad. Till det drack jag en vitaminkickssmoothie som sägs göra så att jag aldrig blir sjuk mer och såm dessutom får fram klarheten i ögonvitorna ännu mer. Amanda åt också en ceasarsallad fast med endast grönblad och ingen kyckling och krutonger. Carro och Hanna deladde på en jordgubbsaffranssmoothie. Saga tog en mineralvatten gjord på äkta källvatten. Har tyvärr ingen bild på all mat från fika stunden, eftersom min kamera har gått sönder. Men jag ska köpa en ny alldeless snart. Vet inte bara vilken färg jag ska ha på kameran. Rosa eller illrosa? Kosta vad det kostar.

Nu ska jag snart lägga mig. Måste lägga mig i tid, det har jag skrivit upp i kallendern att jag måste göra. För då orkar jag mycket mer och jag kan använda dygnets alla vakna minuter. Till och med när jag går på toa kan jag ta emot telefonsamtal för att hinna med alla kompisar som vill att jag ska henga med till Teater Grillen.

Här kommer en försenad to-do lista för veckan.
1.Fika med alla vänner minst tre gånger denna vecka
2. Gå på salong och få nagelbandsbehandling
3. Resa någonstans till helgen, typ Venedig, eftersom jag egentligen inte har något seriöst jobb och behöver fördriva tiden och spendera alla pengar jag endå äger.
4.Blogga om hur jag gör när jag häller upp filen på morgonen
5. Läsa ut alla modetidningar jag har liggandes vid sängen. Måsste uppdatera mig!

Nej nu ska jag tappa upp ett djupt bad här i lägenheten på Vasastan, och sen ska jag kolla på Family Guy.

Imorgon kommer jag också att lägga ut bild på min outfit om jag hunnit köpa en kamera.
Vi hörs då.

Pyss på er älsklingar!

Har jag berättat om den gången när jag bajsade på mig? Jag var tre månader, blev badad i balja och visste inte hur man höll emot med ringmuskeln. Det var äckligt så jag började skrika och blev bortlyft ur baljan där nyfödda brunbelägrade öar istället hade intagit sin plats.

Och nu till något mer relevant.

Min kompis upptäckte att jag tillverkar människohår på illegal plats. Usch vad hemskt det låter... och alldeles, alldeles underbart! För mediakåt som jag är kom jag direkt på att jag borde utnyttja min talang och göra det till min egna nisch; att tillverka och sälja äkta hår som som sedan sätts på sminkborstar, bli kändis och tjäna sedlar. Att sälja hela peruker skulle inte gå eftersom de jag tillverkar är för korta och mörka. Så det får bli just människohår till tänk size; rouge-borste, vilket gör att jag garanterat kommer skilja mig från mängden bland exklusivt bäver-och svinhår som sedan länge funnits butik. Det är dessutom mycket fräschare med människohår än skunkhår i ansiktet och givetvis mindre lida pin för djuren.

Så jag böjar rada upp en strategi till denna briljanta affärsidé, tänker mediakanal, mediabrus, debit, credit och autografsignering och så är jag färdig; Marknadsföringen är gratis och enkel och går ut på att visa sig för folk och kanske le lite för ytans skull. Pengar för tillverkning behövs heller inte, det enda som är kruxet är att få till mängden på ca 1000 små korta svarta hårstrån som endast räcker till en borste eftersom håret jag tänkt mig inte växer på träd utan på min hals.

Och nåde dig om du snor denna idé!