Idag fick jag för mig att shoppa loss på en blå ögonskugga. Så jag ställer mig i sminkhavet i butiken bland multipla kulörer och nyanser, duttar fingertoppen i olika färger och stryker sedan ut dem på handryggen, samtidigt som jag mixar till lite färger och bilder på mig själv i huvudet för att se vad jag är ute efter. Jag ser mig själv sitta på jobbet och jag ser mig själv dansa på gymmet och jag ser mig även strosa omkring med en massa paparazzis eftersläpandes på stan. Så kommer jag snabbt fram till att jag vill ha en skugga som ska smälta in i en perfekt nyans mot min egen ton och så ska den reagera precis som en kräm gör på huden. Och sen ska mina ögon framhävas och blixtra till lite förfriskt, precis som de brukar göra vid andra riktigt behagliga tillfällen. Och sen var det den där blåa nyansen jag var ute efter. Och tycker du att det hittills varit svårt att fatta vad jag ens menar med skugga så kommer du att förstå hur svårt jag hade att hänga med i expeditens språk.

Det börjar med att jag knäpper upp jackan för den äldre damen i butiken och drar upp min blus under lampans sken, så att hon kan syna dess blåa nyans. "Ja, alltså en sån här blå, säger jag och vinklar till tyget för ytterligare reflektion." Expediten rycker tag i blusen lite burdust och synar den noga från glasögonen på nästippen med senilbanden på sidorna. Så snurrar hon nonchalant runt med ena handen över färghavet av skuggor och nafsar snabbt till sig en färg och håller den mot min åtdragna blus i ett bakåtvänt strypgrepp. Typ blå färg tänkte jag, men den hon håller upp är ju helt ljusgrå! Så jag försöker att leta fram en retorisk ledande fråga så att expediten kan hjälpa mig på bästa tänkbara sätt. "Du har inte någon typ gråblå ögonskugga kanske?" Lika snabbt drar hon till sig ännu en skugga men i åttiotalsblått, tänk dig turkose. "Den här skulle passa bra med den här, säger hon och stryker på en rosa ögonskugga bredvid den turkosa." "Njae.. Jag vet inte, den kanske är för ljus, kontrar jag och låtsas titta eftertänksamt på paletthavet framför mig, samtidigt som jag febrilt tänker mig själv sitta på tunnelbanan med den turkosa och rosa färgen på ögat." Inte bra. Folk omkring skulle nog försiktigt undra om jag slagit ihjäl mig lite light när de får syn på mina knallfärgade ögon. Så jag hugger istället snabbt till mig en lila färg och utbrister att denna kanske skulle passa med den rosa istället för den turkosa. "Jaaa, absoluuut, den här bruna skuggan skulle passa jättebra med den rosa!"

Det är lustigt att i princip alla eftertraktade sminkbutiker innehåller en hel drös med olika nyanser men dessvärre för få expediter som talar samma färgspråk som kunden, utan håller sig i själva verket frenetiskt fast vid sina baskunskaper från A-kursen i färganalys. Man skulle kunna likna detta vid när man får en diagnos ställd hos läkaren. Svammel, svammel säger läkaren och så stoppar man bandet, backar tillbaka och ber att få det på patientspråk. Detta hände mig en gång, fast på ett lite bakvänt sätt; jag var i akut behov av hjälp mot min långvariga migrän, det var högsommar och jag hamnade hos en Dr Bosse von Kleimpstein på 68 år som mitt i sin pension gjort comeback, eftersom alla andra yrkesverksamma läkare befann sig på semester just då. Dr von Kleimpstein håller upp ett pekfinger framför mina migränsvullna ögon och frågar om jag kan fokusera på fingret när han rör det från sida till sida. Ja, doktor, det kan jag. Ok, säger han och gnuggar lätt med handflatan och vårttummen mot min tinning. Har du testat något annat tidigare för att få bot på din migrän, undrar han? Jaa.. Jag har testat en hel del Eeze. Men det hjälper ju inte längre, säger jag uppgivet. Han studerar mig länge och frågar sedan: Så du har alltså testat med att lägga is på pannan när du haft ont?

Sa jag att doktorn var pensionär och inte visste vad Eeze är? Sa jag även att jag gick från sminkbutiken med en lila och en rosa ögonskugga? Inte en blå.