Regnet finsilades mot mitt ansikte när jag kom ut. Snabbt drog jag upp luvan över huvudet och tvingade hårtopparna under kappans krage. Lockigt hår var fint på den som hade permanentat sig eller på den som haft stora perfekta spolar i håret över natten. Men inte på mig med mitt naturliga oromantiska svall. På mig blir det bara korkskruvar i topparna medan resten av håret ligger platt mot huvudet med fula virvlar på fel ställen. Precis som på skolfotot när man var tolv, hade tandställning och en grov bredd på ögonbrynen.

Det blåste snålt och den digitala siffran på busskuren för 2:an visade 6 minuter. En evighet. Jag makade mig ner på bänken mellan en tant och en kortkjols-fjortis. Folk passerade förbi, en del stannade för att vänta med oss. Många smygblickade åt kortkjolen bredvid mig. Jag satt och stirrade rakt fram, försjunken i låtarna på mp3:n. Så försjunken att jag missat tanten bredvid mig. Jag drog hastigt ut den ena hörsnäckan från örat och vände mig mot tanten som tydligen pratat med mig i några sekunder. Skulle jag igonrera henne eller skulle jag leka ovanlig hjälte i en stad som denna? En stad med mäktiga fasader, en stor skans, svartvit platta och anonymitet.
- Ja... Han svek mig riktigt ordentligt, sa hon. Lite ånga av hennes andedräkt puffade ut av de lidande orden. Jag visste inte vad jag skulle göra när han hade svikit mig så. Det var som om mina tarmar svek när jag läste hans brev, fortsatte hon.
Hon måste ha menat hjärta. Att hjärtat svek och inte hennes tarmar. Eller så kanske det var hennes tarmar? Jag iakttog försiktigt hennes stora pupiller och lysande oranga ögonskugga och nickade lite vagt och förstående mot henne. Sådär lagom förstående. Inte mer. För jag har varit med om galningar sedan tidigare. Galningar som ropat hemska saker efter mig när jag råkat titta en extra gång på dem - för att de först hade stirrat på mig. Men det var när jag var nyinflyttad och innan jag visste vilka typer man kunde snacka med och hos vilka det lyser pyskopatiska varningstecken om.

Bussen kom efter en evighet och jag hoppade snabbt upp från bänken för att få en bra plats. Inte längst fram - där satt jag nästan aldrig. Om man satte sig där fick man snabbt räkna med att flytta på sig för att göra plats åt alla pensionärer, psykopater och barn. Men kontrollanten i gulställ tömde bussen helt på resenärer och vi frusna fick inte hoppa på.
- NÄSTA BUSS KOMMER STRAX! BUSSEN KOKAR, basunerade han ut över folkmassan. SESÅ, UT, HEJ Å HÅ! ALLE MAN UUUT!
Hans stora hydda och mastodonta skägg liknade honom vid jultomten i Kalle Anka som säger: Säääg mamma, och sedan stämplar dockan i baken med ett brakande garv.
- BUSSEN KOKAR, NÄSTA BUSS KOMMER STRAX, ropade han åter ut över oss väntande som antog att orsaken till detta stopp som vanligt rörde sig om något sedvanligt gräl bland kollektivtrafikens personal och chefer.
- BUSSEN KOKAR, NÄÄ, NI FÅR ÅKA MED HÄR ISTÄLLET. BUSSEN KOKAR KOKA...IN!
Han kollade ner på mig under min luva och skrattade kraftigt åt sin ordlek.
- Vad är det som kokar, pep jag ut samtidigt som jag formulerade ihop ett skämt tillbaka åt den nu gladlynte kontrollanten?
Han tystande med ens och tittade allvarligt ner på mig.
- Makaroner eller nudlar, fortsatte jag?
Sedan brast han ut i ett stort gapskratt och fortsatte att basunera ut information åt massan. Och där, cirka hundra meter bort kom äntligen något i blått som såg ut att vara den efterlängtade bussen.