Jag är en jäkel på att lägga saker på minnet. Saker som folk får ångra att de sagt något de lovat eftersom jag alltid, alltid har en hang på helt onödiga detaljer. Det kan handla om vadslagning i fyllan som vid senare tilfälle skämtas bort som en dum fyllegrej när jag ändå minns genom yrsel och groggögon. Det kan handla om vadsomhelst och jag kommer ihåg det. Inte för att jag vill komma ihåg eller för att jag verkligen tror på att jag skulle fått en miljon av personen jag vadslog med.

Lite nördfaktor är det över att ha ett sånt minne kan man tycka. Du vet, som en nörd, precis så som man var innan blommorna och bina började flyga runt söderut om magen. Precis så som man var när man kunde sitta i timtal med sin bästis uppe på rummet som var tapetserat med pojkbandsaffischer. Där satt man och läste OKEJ och undrade ständigt undrade vad alla tjejer menade när de skrev insändare och frågade om det var normalt att smeka sig själva. Vi testade det till slut, jag och min bästis. Att smeka oss själva på kinden. Vi satt där på sänkanten, drog handryggen ett löst svep några gånger över ens egen kind och tittade sedan frågande på varandra. Inget konstigt hände.

En sak som jag kommer ihåg är när min manliga mellanstadielärare drog upp tröjan för oss under en lektion och visade sitt plåstrade ärr från en liten olycka. Plåstret tillsammans med en del uppstoppande bommull satt långt nere vid byxlinningen. Och två decimeter ovanför plåstret syntes bröstvårtan för oss laglydiga elever.
Samme lärare lovade under en gympalektion, som det hette på nördtiden då man hade en triangelformad gympaväska i polyester med dragsko och Adidaslogga, att den som fyra år senare kunde komma ihåg vad resultatet blev i brännbollen vi spelade den lektionen - den person skulle få en resa till Hawaii av honom.

Jag vet inte om det är plikttorgenhet, bekräftelse, nördproblem eller om det är sifferkombinationer som är dillen till varför jag kommer ihåg smådetaljer. Men fyra år senare ser jag en dag min förre lärare kliva in på min högstadieskola i något ärende. Jag hinner ifatt honom i korridoren, knackar till på axeln, hälsar artigt och säger till en förvånad min "kommer du ihåg att du visst lovade en Hawaiiresa till den elev som kom ihåg resultatet 48-33 på brännbollen?"