Ibland funderar jag på att ändra stil på mitt sätt att skriva. Att kanske bli en mer seriös person som radar upp vad hon gjort under dagen, vilka ställen hon käkat ceasarsallad på och kanske lägga ut lite mer porträttbilder. Bara lägga ut dem sådär bild efter bild med samma min utifall något annat skulle förstöra konsekvensen. Så skulle jag aldrig behöva fundera på vad jag skulle skriva om, bli pisspopulär och tråkig.

Eller så håller jag mig till komik för dem som förstår grejen. Men jag blir ju samtidigt rädd. Rädd för att enbart lyftas fram vid uppenbart skratt. Rädd för att inte bli sedd utan clownnäsan, rädd för att bara hängas fram på roliga timmen, på fester vid behov av upplivad stämning, bli vikt och packad ner i ett fack när spriten är slut och ångesten grenat sig över bröstet. Men jag försöker nå fram till dig, envist dra mig upp från facket när dagen andas allvar. Stå framför dig i ord, underhålla och se andra sidan av meningen. Se positivt.

Jag är seriös, så skratta inte när du ser mig. Le.