Idag är det fredag! Och idag är jag så glad över att det äntligen är helg. Äntligen kan man leva igen, slippa vakna efter hundra gångers snoozande, slippa skynda med alla morgonrutiner, känna ögonlocken vilja sluta sig vid sminket, slänga på sig ett par hjälplösa plagg, hafsa ner fryslådan i träningsväskan så att den blöter ner träningskläderna och surstanken flödar på nytt. Slippa gåspringa till tunnelbanan och känna sitt tunga huvud vilja vila på en kudde istället för på axlarna när man sitter där bland flera andra lika morgontrötta personer med påsar och ringar under ögonen. En del med rödstrimmiga ögonvitor, en del med gula och jag med mina simmiga. Så trippar jag på den sista biten från tåget till jobbet och just då börjar jag vakna till, känna igen mig själv och fatta att jag faktiskt också skulle kunna carpe diem lite mer över min morgonstund som har guld i mun. Det är då när jag går den sista biten fram till jobbet som min kroppshållning börjar se ut som en illustration över grottmänniskans tisdaxel. Neråt, halvvägs, uppåt, rakt, raksträckt.

Och så här går det dag ut och dag in, ända tills fredagen kommer och jag får HAAALLEELLUUJJAHH! THANK GOOD IT´S FRIDAY skrivet i ett mail av min kompis som också känner starkt när helgen knackar på. För då börjar vi leva igen.

Nej, det handlar inte om att jag borde sova mer, spruta vitamininjektion, äta bättre eller alla andra pekfingershytt-anledningar. Det handlar om att jag inte fungerar om jag inte hinner göra allt det andra som står på önskelistan. Det handlar om att jag inte tål att fightas upp en tidig morgon. Det handlar om att jag inte gärna går upp övertidigt till just plikt. Summa summarum så handlar det om att man har en önskan om att livet ibland borde gå en tredjedel så långsamt så att man hinner fånga, förverkliga och kanske infinna sig lite mer mentalt istället för i en rutin.

På tal om att leva mer på helgen; Hur kan man hinna njuta av helgen om man dessutom har barn? Not my problem eftersom ekvationen jag och ungar aldrig kommer att funka, men det är ändå en jäkligt stor och enerverande fråga som tynger mitt sinne. Ska man dessutom ge sig på att avla fram en unge ska man också ha ork och vilja över att prioritera någon annan än sig själv. Det kvittar om man blir som en helt annan person och får en annan livssyn när man får barn, som alla nyblivna mammor alltid övertygar en om samtidigt som leendet krampar sig i deras ansikten. Jag skiter i att få den livssysynen och behöver inte bli en annan person, för vet du varför? Jo, för jag är nöjd med den jag är och börjar därifrån istället för att skaffa mig något gnälligt substitut.

Jag stod och snackade med en kollega på jobbet igår som precis kommit tillbaka från pappaledigheten. Jaha, så då var du tillbaka, säger jag. Tråkigt? Eller är det kanske skönt med lite rutin istället för att ligga hemma och slappa? Nej du, slappa, säger han, det var det sista jag gjorde i fem månader. Det är här på jobbet jag känner att jag slappar. Hemma var det full rulle och allt gick i ett. Det är inte slappt alls att ta hand om barn, säger han med uppgiven min och framåtböjda axlar. Nähä, men varför skaffar man då barn, undrade jag? Och vet du vilket sjukt svar jag får på den frågan?

Jo, men vad ska man annars göra i livet?

Och där tog detta inlägg en rejäl vändning och jag blev en småbarnsförälders fiende.
Men jag är i alla fall fortfarande glad över att det är helg!