Det är Kanelbullen som står där. Mitt hopp sjunker och jag landar hårt. Allting hade gått fel på vägen hit och när jag till slut kommer in i salen får jag syn på henne. Förbarmar mig över missen på att ha bokat upp mig på en av hennes klasser åter igen. Lika Hitlerlik som vanligt. Min min sviktar och jag blir sur, på riktigt. Jag vet inte någon som kan sprida obehag lika lätt som hon gör. Och jag vet inte någon som har en så otroligt gäll röst som henne. Det passar sig inte med denna ton i en så varm miljö som på gymmet, eftersom det mer blir moll än bravur dur när hon ska instruera, vilket resulterar i att det bara känns som piskande pekpinnar istället för professionell instruktion.


 

Den här dagen började bra för mig i sängen, och efter två timmars eufori lutade det istället mycket neråt under resans gång till gymmet. Ute sniglade pensionärer som egentligen borde hålla sig inne när rusning i min värld råder. Pensionärer som blockerar för oss andra jäktade offer på jakt efter framtid. Sedan dök bussjäveln aldrig upp i tid och jag hatade SL ännu mer än dansbandsmusik. Så det resulterade i att jag som sagt kom helt andfådd till dansklassen, och hittade inte sal 2 på evigheter. Sprang gjorde jag, fram och tillbaka längre än ett maraton varar för en normalkondis. Jag sprang bland vikter, kycklingben och evighetsrullande konditionsmaskiner innan jag till slut fann den.

> Hittar du inte sal 2, säger ritade-ögonbryns-receptionisten?
> Eh, näe, jag är hemskt ledsen att jag inte hittar salen och förstör din frid med alla andra kunder som ska betala för sin banan.
> Alltså du går rakt fram och förbi gymmet, sen tar du till höger och där är salen.
> Ok, tack jag gör så.
Två minuter senare och en labyrint av gångar, något skymtande bollhav som säkert stinker fotsvett, och till slut en massiv dörr i grått framför en ödslig källare, ledde mig tillbaka mot receptionisten.
> Du, förlåt, men jag hittar verkligen inte sal 2, andas jag fram och börjar känna hjärtsvikt.
> Nehe, ok... Men du går bara rakt fram och sen...
> Jaha, ok, det var alltså inte rakt fram förbi gymmet och seeeen till höger som du sa?!

Och så är jag tillbaka på banan bland stirrande blickar och Belgian Blue, och där borta i någon ände till höger tycker jag mig skymta några uppställda dockor i en sal. Snabbt går jag in och ser att klassen ännu inte börjat. Jag försöker andas ut och finna mig i nuets aura. Och där står hon, Kanelbullen som jag kallar henne, instruktören.

Det har nu gått ca tre månader sedan tragedin skedde med Kanelbullen. Men jag minns det som om det var förra tisdagen. Och jag blev just påmind om det återigen häromdagen. Jag försöker att se hoppet och kämpa i min tro om att alla instruktörer inte är som henne. Men jag kan fortfarande inte glömma min första aerobicsklass med Kanelbullen. Hennes gälla visslingar som stack i trumhinnan, monstermusiken och det militäriska instruerandet hon förde.

Svettdroppen över allt kom när hon mitt bland oss utsvultna deltagare ställde frågan:

> Tjejer!!! Huuur många kanelbullar förbränner man under en timmas träning om man spänner magen? HUUR många kanelbullar tjejer???
Det som gjorde mig mest ont då var att pinnen bredvid mig som knappt kunde stå rakt, räckte upp sin hand. Och jag kunde bland all monstermusik svära vid att jag såg hela fyra fingrar.