Jaha, så vad har jag haft på schemat på sistone? Vad har jag liksom gjort under tiden jag glänst med min frånvaro? Jo, jag har bakat, jag har makat från snabba bilister, jag har googlat och dessutom har jag vädrat svettsura men dock nya aerobicsskor. Men icke att förglömma så måste jag nämna att jag även har jag varit upptagen med att läsa bok.

Det hela började i lördags, alltså för en vecka sedan. På morgonen när jag vaknade låg det, förutom damm, något annat i luften. Jag fick en märklig känsla av att någonting snart skulle ske. Något skulle inte bli som det vanligtvis brukar på lördagar. Så jag hoppade upp ur sängen och intog en attack-pose, redo att möta min fiktiva fiende. Men det fanns ingen där förutom min sambo som med grusögon tittade på mig och skakade på huvudet från sängens botten. Så jag gick vidare till köket för att göra iordning en schmaklig frukost till oss, fortfarande redo på en attack från ingenstans. Men ingenting hände förutom några dammråttor som byggde berg i ett hörn. Så jag tröttnade på att vänta på attacken, gick tillbaka och kröp åter ner bland ljumma sänglakan. Än en gång tittade min sambo oförstående på mig när han nu istället hade stigit upp och satt sig vid frukosten. Ska du inte ha? Inte sitta med mig? Men du ser ju mig bra härifrån sängen, sa jag och drog upp en bok jag länge väntat på att få ta del av.

Den konstiga känslan som jag hade fått när jag vaknade den lördagen var lika obesvarad som min tonårskärlek och glömdes därför snabbt bort. Klockans timvisare snurrade ovanligt snabbt  när jag låg i sängen och läste. Så tre timmar och ca 150 sidor senare hade jag fått en liten bebisbullig mage och rapade upp kakaomassa av all choklad som min frukost bestod av. Nyhetsmorgon, sura Triss-skrapare och Travet hade slutat för länge sedan och min sambo var nu på väg för att göra sig iordning för att gå ut, så att åtminstone någon av oss tog tag i den här dagen. Och där kom det helt plötsligt som en nedslagen blixt! Den konstiga känslan jag hade haft när jag hade vaknat hade nu uppenbarats. Något oväntat hade hunnit inträffa utan att jag ens reflekterat eller fightat ner det, men nu såg jag det hela väldigt klart framför mina stora ögon. Så uppenbart och skrämmande.

Det var min lördagsrutin. Den hade rubbats utan att jag ens tänkt på det. Det var därifrån den konstiga känslan hade kommit ifrån. Jag trodde mer att det handlade om något i stil med vampyrer som skulle poffa upp i lägenheten och bita sönder mig till en odödlig karisma. Men jag hade istället gått rakt i fällan - inte sett annat än vampyrer och som sagt åter hamnat  i sängen i några timmar, i sällskap av en bok och massor med fleromättade transfetter till frukost. Jag blev darrig när känslan uppenbarade sig för mig för det är nämligen inte så här slappt det brukar se ut på mina lördagar. För vanligtvis börjas det alltid tidigt med en stadig frukost, hårdträning på gymmet och sedan stressa hem, duscha, sminka mig, luncha och stressa på stan bland 100 fjortisar per provrum. Allt för att hinna med det som vardagarna inte gett tid för.

Varför jag till en början inte förstod, utan istället trodde att vampyrer skulle dyka upp i lägenheten beror just på influensen av den bok jag läste; Twilight heter den och är en härligt hållbar fairytale om kärleken mellan en vampyr och människa. På det hela har författaren kryddat med riktigt spicy-thriller-stuff. Applåder från mig - ovanligt, eftersom jag själv brukar ha förfärligt svårt att se charmen i science, troll och häxor. Jag har vanligen svårt för att hinna med med alla hänförande miljöer i alla Sagor om Ringar, fulPotter med nördglasögon och löjliga självlysande leksakssvärd ute i rymden. Men den här gången har jag höllt mig fast. Kanske är det för att jag får skapa mina egna fantaisvärldar när jag läser istället för att tvingas se på fula ungar med hatt och kvast på film. Kanske är det så att hela boken smördryper en essens av kärlek. Och kanske är det för att en av huvudrollerna som är en vampyr har lagt beslag både på min gåshud på armen och på venusberget. Edward heter han som framkallar sådana vibrationer. Han är farligt vacker. Jag ser skarpa bilder av förtrollande ögon, perfektionism, erfarenhet, sexigt lugn och åtrå. Ja, det är han som mestadels har fått mina ögon att hålla sig till bokens sidor.

Det är nästan så att jag ibland känner och ser mig själv som den kvinnliga huvudrollen Bella i boken. Hon som alltså faller för vampyren Edward. Efter intensivt läsande är jag helt uppslukad av vampyrvärlden, vampyrers förmågor, odödlighet och intensitet och dessutom galet förälskad i denna Edward som ständigt är nära på att suga mitt blod men kämpar emot på grund av åtrån för mig. Svårt är det kanske att sätta sig in i min fantasi. Men för att greppa det kan du till exempel jämföra det med när du varit på bio och sett en riktigt cool rulle. Efter filmens två timmar är du en del av storyn i biostolen och när filmen är slut känns det som om du själv är en av karaktärerna. Så var det för en killkompis till mig som helt plötsligt men dock lite genant lekte Denzel Washington och började skjuta luftskott med handen när vi kommit ut från bion. Och jag själv fick, sist jag var på bio, för mig att jag hette Angelina Jolie och var gift med dreggelobjektet Brad Pitt som var en av skådespelarna i filmen. Efteråt när filmen var slut kastade jag med mitt hår och plutade med mina läppar medan folk stirrade och trampade neråt mot utgången. Kanske var även de med i min värld och spelade med i andra karaktärer.

Eller så är det bara jag som har för vild fantasi.