Ursäkta röran, vi bygger om
De började även riva upp hela gatan utanför mig när jag bodde i min förra lägenhet. Lägenheten hade funnits i hundra år, men precis när jag fått nycklar och ro började de riva upp allt, klippa fel kabel som gjorde att tv-rutan var svart i en vecka och ställa en bamseful blå container mitt på gatan vilket gjorde att det längre inte var coolt att peka mot min port när man gick förbi med polare. Bygget blev klart ett år senare, när jag flyttade därifrån.
Och nu har de såklart precis börjat bygga om utanför min nya arbetsplats. Det är sorgligt att traska till jobbet de sista 50 metrarna eftersom man måste ta hänsyn till provisoriska stigar, broar och övergångsställen. Och stackars panorama-fönstret på bottenvåningen får ständigt sandstänk på sig från gatuvåldets bygge.
Varför bygger de alltid om just där jag befinner mig? Är det för att jag oftast rör mig centralt eller är det för att byggplaneraren valt ut just mig i stadskameran bland alla andra människor och sagt: Haha, henne ska vi göra det riktigt jobbigt för! Någon får se till hur hon planerar sin vardag och vart hon härnäst tänkt bo, jobba och handla. Seså, sätt igång och riv vägar mina herrar!
Jag tror absolut på det senare alternativet till varför jag alltid råkar befinna mig i ett byggkaos.
Maskmorsor
- Nej, det heter maskrosor.
- Spela roll, du vet ju vad jag menar.
- Jo, men det är en himla skillnad på morsor som maskar och maskrosor.
Han bröt av en stjälk bland bunten vid vägkanten och doftade in våren. Gned kronan mellan fingrarna och tittade på det gula avtrycket i handflatan. Vad spelade det för roll vad det hette, alla visste ju att det snart var sommar när de dök upp från ingenstans, mittemellan asfalt och gräs, att de lovade värme och att de var gula.
- Jag själv vet ju i alla fall vad jag menar. Och det gör du med.
- Men fatta grejen! Skulle du stå på torget och kränga skiten skulle du väl inte säga: Kooom och kööp maskmorsor. Extrapris på maskmorsor, kom å kööp!
- Näe, det skulle jag inte, men jag skulle heller aldrig få för mig att sälja dem på torget.
- Men du fattar ju vad jag menar! Du måste ju säga rätt, annars skulle du bara göra dig till ett åtlöje bland alla andra.
Dagen lyste starkblått och sommarvisorna var nära. Han borstade bort det gula mellan fingrarna så gott som det gick och småsprang ikapp sin vän.
Ikea
På tal om att leva i en annan värld, eller snarare verka lite mer naiv; häromdagen fick jag för mig att åka till Ikea, helt allena, för att inhandla allt jag behöver och äntligen kunna inreda (utreda) balkongen. På vägen hem skulle Ikea-bussen smidigt stanna där jag bor, vilket innebar att jag lätt kunde köpa på mig det som behövdes för en komplett inredning. Lite tungt skulle det visserligen bli, men jag skulle minsann klara att ta mig sammanlagt cirka 50 meter till och från bussen.
Väl inne hittar man ju såklart allt annat än det mest viktiga, i alla fall jag. En och en halvtimma senare strosar jag omkring med en hel kundvagn fylld med diverse småplock, stora och små ramar, kuddar och glas. Trots vardag var det ändå långa köer vilket jag inte riktigt förberett mig på. Det innebar att jag knappt fick med något till balkongen förutom två klappstolar, dels för att jag insåg att jag inte är superwoman och dels för att bussen bara går en gång i timmen och jag i princip var klar med min runda. Så jag skyndar på allt jag kan, ler lite besvärat åt krångliga kunder och får gå före i kön. Packar snabbt ner och fyller tre hela papperskassar samtidigt som jag slänger på klappstolarna på varsin axel och har en stor vik-ihop-själv låda under ena armen som hela tiden glider ner. Jag skyndar mig till bussen som jag ser att jag precis missat. Det innebär att jag inte orkar vänta en timma i snålblåst på nästa och beger mig därför till busshållsplatsen som istället ska ta mig till tunnelbanan, till centralstation och sedan från centralstation till en buss som stannar utanför min port.
Jag bjuder lätt på alla konstiga blickar och kommentarer jag fick av folk när jag tappade sakerna mitt på vägen, när jag kastade in allt på tåget för att hinna med innan dörrarna stängdes, när ena kassen gick sönder, när jag slog och rispade klappstolarna mot mig, marken och oavsiktligt slog folk med dem. Jag bjuder lätt på att jag såg sjukt osexigt svettig ut medans jag tappade balansen när busschauffören som vanligt rivstartade från busshållsplatsen, och att uringningen istället skrämde slag på alla på grund av min oförmåga och tidsbrist att hinna rätta till tröjan vilket gjorde att bh:n fick stå i centrum. Det blev liksom much is too much av hela resan. Och att ta taxi fanns i mitt huvud men jag var för envis och konstigt nog för snål för det.
De sista fem metrarna innan jag når min port ger min vänstra bicepsmuskel upp vilket gör att jag tappar ännu en påse och når nivån på en kämparanda som endast existerar i Robinson. Jag fick alltså en nära-Robinson-upplevelse; jag vet hur musklerna faktiskt kan svika en själv till slut, och jag ska aldrig mer, när jag sitter framför tv:n i en chips-och godisorgie, ifrågasätta någon av Biafra-deltagarnas fysiska ambition.
Dagen efter mardrömmen vaknar jag upp med en enorm träningsvärk i armar, axlar, rumpa och rygg. Blåmärkena har bildat stora öar på varje underarm och jag försöker skyla dem med långärmade tröjor. Rädd för att visa hur naiv jag var över att åka och storhandla på Ikea helt ensam.
Dagsländan
Hon tittade upp mot molnen, flyttade lite på dem för att kunna se på de gnistrande stjärnorna där bak. Så tog hon upp handen för att måtta avståndet mellan dem och sig själv och upptäckte att hon var en god bit på väg.
?
Ok, men det var inte riktigt politik jag skulle ta upp idag. Utan den allvarliga diskussionen vi hade handlade om skillnaden mellan hummer och krabba. Jag hade aldrig fattat skillnaden mellan rödtottarna förräns igår. Ungefär som att jag nyligen fick reda på att rådjur inte var en benämning på en viss typ av djur, precis som däggdjur.
Han: Jag har aldrig käkat hummer i hela mitt liv tror jag.
Jag: Nähä, fast det har jag nog inte heller.
Han: Inte krabba heller för den delen.
Jag: Nähä, ok men krabba, är inte det som hummer? Eller finns det två olika större varianter av kräftor?
Han: En hummer är en större variant, avlång och liknar kräftan och en krabba är den där stora lite runda varianten.
Jag: Ehh, ok. Det måste jag ha missat helt...
Några timmar senare i en mysig saluhall:
Han (pekar och viskar): Där har du en hummer, och den där avlånga är en krabba.
Jag: AHAAA!
Och nej, jag är inget vidare fan av skaldjur. Jag började med räkor och sen kräftor för att vara en i gänget på alla cancer parties. Men när jag kom till bajstarmen på kräftan lade jag av. Så för min del hänger alla skaldjur löst.
?
Jag har drabbats av skrivkramp. Det ligger även en del uppbokad tid i att jag inte producerat så mycket på sistone. Men skrivkramp brukar inte hända mig. Har jag svårt att komma på något att skriva brukar jag bara köra på - taget direkt från mitt huvud. Rykande heta tankar, precis det du läser nu. Premiär. Live. Och så formar sig något som till slut ser ut att vara ett inlägg. Eller kalla det vad du vill. Kalla det krönika, kalla det roman, kalla det sexnovell, kalla det prosa. Eller varför inte tankekarta?
Att skriva om vad som helst är inget som helst problem för mig . Min skrivkramp bottnar sig inte i rätta formuleringar, ordföljd, innehåll, problem med källangivning, ja djupa ting som speciellt modebloggare kan lida av.
Min skrivkramp bottnar sig i en undernärd produktion av bubblande idéer, på grund av tidsbrist.
Min kalender är till bredden fylld med brainstorming, post-its fladdrar gult lite överallt omkring mig och huvudet är smockfullt. Planerna är smidda, det är enkelt att producera, när jag vill var jag vill. Ibland har jag så bråttom att få ut en idé att jag till och med sätter jag mig på toan med laptopen i knäet och skvätter text, samtidigt som jag hinner med annat.
Problemet kommer bara när tiden inte räcker till. Jag känner det senaste inlägget ligga och fladdra på axeln och likt ett oskyldigt barn ropa på uppmärksamhet. Men först måste alla Maslows behov uträttas innan jag ger mitt inlägg - mitt barn, mitt allt - en chans att synas i svarta pixlar. Och med det kommer rutinerna in i dagen och så grusar det sig i ögonen på mig till slut. Klockan är elva.pm och jag vänder blicken snett bakåt mot min högra axel, ser inlägget sjunka ihop och tyna bort. Jag får fram ett förlåt i blicken, hittar sängen och stiger snart upp till en ny dag.
Så där ligger alla idéer snart döda och synliga i grön tusch, blyerts och blåbläck. Dömda att bli slängda och stenade av matrester i papperskorgen. Inspirationen till idéerna försvinner nämligen snabbt när de inte kan underhållas och skrivkrampen sätter in. Därför skriver jag av mig nu. Kalla det för vad du vill, men tack för att du lyssnade.
Pekfingervalsen
Någonstans där det absolut inte är empty just nu är i min dator. Där finns inga white horses i något drömlandskap. Nej, där finns arten trojanska hästar, Win32.Virut, blabla.dll och andra hemska virus. Ca 500 har blivit raderade hittills när jag har kört Antivirus-kill-the-monsters-scan. Men det är fortfarande fel på datorn, det märks när man sätter på den och Explorer- fönstret poppar upp med en massa varningsmeddelanden där det står i stil med "Are you really really sure that you don´t want to help your computer getting free from virus? Click OK to make a full and completley safe scan!" Hade det även poppat upp ett community länkat till detta meddelande så hade jag lagt in kommentaren "yeah, sure! I trust you... NOT!" Så om du någon gång skulle vara lika envis och naiv som mig och fortsätta att godkänna alla 100 varningar du får av ditt antivirus-program när du laddar ner något som en "keygen" till exempel, så ska du då akta dig för dessa rekommendationer som poppar upp. Tillåter man dem komma upp så kommer alla trojanska hästar instormandes i full galopp in i ditt nätverk, hårddisk, filer, program, dina snuskbilder, partybilder och allt annat värdefullt.
Så nu sitter jag och snyltar på mannens dator istället. Ska snart ta tag i mitt självförvållade projekt och köra någon slags recovery på datorn. Poor little computer. You´ll be ok very soon. I promise. Maybe already for this weekend. I just have to do a plastic surgery on you to remove all the evil horses from your face.
Nog skrivet om nördproblem och hästar.
Have a beautiful evening out there, and may the horse be with you.
"I have a dream" volume 2
Jag vill läsa på Beckmans.
Jo, så är det. Jag vill läsa just på den skolan och har velat det ända sedan jag sökte in dit för tre år sedan. Första gången kom jag inte in och jag förstår faktiskt varför. Andra gången sket det sig med arbetsproverna och om det skiter sig med arbetsproverna så är det verkligen ingen idé att skicka in. Det har jag fått höra av dem där uppe som bestämmer över vilka 12 pers som ska få turen bland 300 sökande varje år. För då ska det tydligen synas i engagemanget över allt arbete man lagt ner, säger de. Och ska man engagera sig helhjärtat, ja då ska man ge sig fan på det. Och förra våren gav jag mig inte fan på det. Och i år hade jag lite ekonomiska problem. Ja, alltså inget seriöst i stil med crackskulder eller så. Nej det handlade väl mer om att hitta ett nytt heltidsjobb för att kunna överleva vardagen och få råd till utskrifter och kapa light kartong till alla prover som skulle skickas in.
Så nu svider det till igen i hjärtat av lite ånger. För nu börjar ju alla nya fuskiga elever på skolan för detta läsår. Och jag suktar redan efter att få ta del av de 10 arbetsproverna för år 2009 som läggs ut på hemsidan i mars nästa år.
Och för att få dig att förstå min passion och sanning inför detta;
Tänk dig att du går in i en butik och hittar ett helt underbart plagg som du provar och som sitter gudomligt snyggt på dig. Ja, det får dig till och med att se ut som en annan person - en pumas gestalt du bara suktat efter på Vougeomslagen. Du går med bestämda steg mot kassan med plagget i handen och mobilen i den andra, för snart ska du ringa din polare och berätta om ditt lilla fynd du gjort. Och prislappen får nu sig en hastig blick av dig så att du vet vilken valör du ska slänga fram på disken. Och plötsligt upptäcker du att det inte är någon valör du har råd med. Kanske till och med en valör du aldrig ägt. Detta handlar alltså inte om att vänta tills lönen kommer, utan det handlar om att väga för och nackdelar. Du behöver ta fram papper och penna för att göra pros & cons på långlista, där fördelarna ska väga mycket mer heavier än priset. Det är ett stort beslut som avgör om det ens är värt att köpa detta underbara plagg. Det är ett beslut som till och med är värt att tänka över. För kommer du tillbaka till butiken en månad senare och fortfarande har lika starka moderskänslor för plagget trots att det var ett tag sedan ni sågs sist, ja då har du lärt dig att du ska köpa det.
Då är det värt vartenda öre. Då vet du att det är menat för dig.
Precis som du känner för plagget har jag känt för Beckmans, vartenda år när skolan börjar.
"I have a dream"
Denna vecka har varit kaotisk för mig. Ett sammelsurium med ja-och nej svar. Nedgång. Uppgång. Det händer så mycket saker runt om som man enkelt skulle vilja fånga och fascineras av. Likt vackra såpbubblor som flyger omkring i mängder och flockar man bara hinner nudda innan de går sönder och nya svischar förbi. Jag vill göra allt. Jag har så otroligt många drömmar jag måste hinna fånga för att känna mig stimulerad. Jag har drömmar om att bli det mesta i yrkesväg men jobbar på en sak i taget. Vet inte hur många saker som blivit uppräknade framför min pojkvän. Han bara skrattar åt mig och tycker att det är gulligt att jag vill så mycket. Jag tror att det är för att det finns olika sidor av allt och jag vill vara med och testa alla varianter. Det kan räcka med att flyga och känna adrenalinet dyka upp och ta fart i samma takt som piloten gasar på över banan för att lyfta planet och flyga ut bland vita kuddar och blått valv. Jag kan fascineras av att det är så otroligt mäktigt och helt plötsligt vilja vara den som skapar det mäktiga för stunden. Jag vill bli pilot. Jag vill hinna resa runt världen, klättra på berg, dyka i hav, bygga hyddor och skapa. Skapa något som fångar. Sprida och se hänfördheten i allas ansikten. För att kunna skapa något måste jag jobba med mig själv. Jag måste drömma eller göra en bit av allt jag drömmer om för mitt egos skull.
För att kunna göra en del av allt måste man ha en grund som bygger på ett pussel av ekonomi, vilja, självkänsla och realism. Sedan måste man finna en väg och acceptera om den är extra lång, för inget kan hindra en om man har drömmar. Det är bättre att ha drömt än att fallit platt mot verkligheten.
Jag kan bli otålig på att den tid som finns endast räcker till att överleva den självförvållade mallens mått. Vet inte hur man ska göra för att hinna med allt annat utanför. Men jag försöker leva nu, försöker se det jag har och inte till det jag inte har. Försöker förbättra och vårda. Ibland när jag stressar fram på tunnelbanan, i huvudet eller över kissets never-ending på toaletten försöker jag tänka på vad jag har och där stannar världen för ett ögonblick och jag andas in och ut. Några sekunder går, jag uppskattar och bär med mig. Det är en kraft i sig som i sin tur ger kraft. Du blir stor i tanken och alla drömmar blir lättare att nå när du vet vart du står, vad du har och vad du vill förverkliga. Du växer som person i andras ögon. Vägen blir mer rak även om den fortfarande är oändligt lång och kanske aldrig tar slut. Men jobbar du på det lovar jag att du kommer väldigt långt. Tappa aldrig. Tänk alltid i stora mått men omvandla det till en enkel verklighet utifrån din situation. Du behöver inte leta efter ett stort hav att segla på, det kan räcka med en sjö, bara det är tillräckligt för dig.
Jag vill bli författare.
Top Model
Min dagisfröken frågade mig vad jag ville bli när jag blir stor. Städerska. Jag var riktigt frenetisk på att hålla fint på rummet. Kammade mattfransar, öppnade och stängde samma låda några gånger på raken, ifall något av det prydliga som låg i hade knuffats till av stöten när jag drog igen. När jag började plöja djup Austen litteratur och fundera på livet var drömmen att bli journalist eller inredningsarkitekt. Och så har vi stadiet mellan städerska och allvar som bestod av ett drömyrke många tjejer någon gång haft på listan - fotomodell. Jag blev aldrig det min dröm då ville, men har däremot flera minnen i försök till att bli upptäckt.
Ett av dem var när jag med tandställning, ostyrig page, magtop utan bh och buskar till ögonbryn blev fotad av min dåvarande bästis. Det var på den tiden när ingen tänkte sex över att se en flicka på tretton posera. Vi gick ut en mulen höstdag på gården där jag bodde och turades om med att fota varandra. 24-film med 12 bilder var hade vi delat upp det på. Pengar till filmen hade vi tiggt till oss av en förbipasserande utanför korvkiosken. Och när vi sedan väntat en timma på bänken i gallerian skulle vi hämta ut allt framkallat och skicka in för avslag på modellagentur.
Ett annat minne är från när jag skulle gå på maskerad hos en kompis och valde att klä ut mig till fotomodell. Mamma demonstrerade ögonskuggtekniken i blått och jag gav mig på ett försök på egen hand. Blåslagen gissade alla. Jag kom hem förtvivlad över att varken Batman eller Snövit kunde se vad jag klätt ut mig till.
Idag stod jag på tåget på väg till jobbet. Det var alldeles för tidigt för att jag ens skulle orka ta på mig hörlurarna. Så kommer plötsligt uppenbarelsen över mig. Jag ser svaret. Svaret jag länge funderade över i puberteten när jag aldrig fattade varför jag aldrig fått chans till modellyrket. Jag ser henne framför mig med huvudet böjt över Metron, håret långstripigt framför ögonen och märkbara ryggkotor. Hon är den självklara förebilden för den klassiska kategorin som blir modeller. Som bara blir upptäckt av en modellscout sådär en himla vacker dag på väg till mataffären eller tunnelbanan. Ful ankunge, benig, lång, mobbad, glugg och ointresserad av smink blir en svan och så slutar sagan gott.
Så vi som går in för att se snygga ut, vi endast uppsminkade dockor, vi får snabbt inse att man inte kan bli allt man önskar. Vi får lägga ner grejen över att bli bekräftade på omslag världen över, för nu finns bloggen och behovet kan istället enkelt bli tillfredställt över några få sidvisningar.
Utanförskap
Detta kära du, är ett lite halvsocialt problem för mig när jag talar med halvfrämlingar jag möter på gymet, fik, kompisars kompisar och andra som inte vet hur situationen ligger till. Jag vet också hur jag skulle ha reagerat eftersom det inte kostar lite att bo där jag bor. Inte precis där jag bor, utan i området. Jag tycker att det är extremt höga priser på bostadsrätter på Östermalm och skulle aldrig vilja lägga pengar på en bostad i detta område som ligger mig långt från hjärtat, eftersom jag inte riktigt har samma jargong som de flesta människorna i denna stadsdel och dessutom finns det mysigare, mer gemytligare ställen att bo på. Men man tackar ju inte nej till att få bo mitt i smeten ett tag, att känna sig lat när man inte orkar pallra iväg till Åhléns City för att det är för långt och att slippa passa tunnelbana och buss när man är ute och festar.
Vi tackade inte nej till en sjyst hyra på en rivningskontrakt mitt i smeten. Och visst är det fuskigt för andra som skulle vilja men inte har råd eller chans att kunna bo här. Men vi räknade aldrig med att det skulle bli så otroligt svårt att förklara för folk. Den svenska Janten kommer in hos de flesta jag möter så det slutar med att jag skiter i att säga vart för att slippa konstiga blickar och miner. Brukar istället dra till med att peka åt det hållet och säga "däråt", så får personen tro vad den vill om avstånd och plats. Eller så gör jag som jag nämnde i början; börjar med att säga "Östermalm, typ Stureplan", och sedan när den konstiga blicken kommer fram tar jag upp försvarsglorian och säger "det är bara ett rivningskontrakt med taskigt underhåll". Ibland är skadan redan skedd och stämpeln "brat" är stämplat på mig. (Egentligen måste det vara jobbigt för alla stackars brats att säga till folk vart de bor, på grund av den reaktionen. Nej just det, kom på att brats umgås ju bara med varandra.)
Och motsatsen. Jag var med om en rolig typ häromdagen inne på Siba när jag skulle lämna in datorn för reparation. Han var lite halvschtekig och hade en uppsnofsig min när han reggade in mina personuppgifter på datorn. Så kontrollerade han om jag fortfarande bodde på "Midsommarvägen". Jag svarade honom att det var fel och uppgav min nuvarande adress. Till svar fick jag: "Mycket bättre."
...
I förrgår när jag var på väg hem från träningen satt jag, lagom trött och halvgnällig, i busskuren och väntade på 1:an. Dessutom blev jag irriterad på den kvinna som satt bredvid mig och rökte. Tyckte att hon kunde gå utanför busskuren och blossa ut sin giftånga. Medan jag sitter och barmar mig över allt eländes elände vänder kvinnan sig mot mig och frågar om man kan köpa biljett på bussen. Hon har nu fimpat sin cigarett och hennes lösögonfransar fladdrar till när hon kollar på mig. Jag berättar för henne att det inte går att köpa biljett på bussen längre och att man antingen måste köpa biljett från någon automat eller skicka ett sms. Efter lite letande efter vilken ologisk bokstavskombination man ska knappa in i ett sms för att få sin "biljett" snackar vi vidare. Kvinnan är vänlig. Hon säger att hon bott i New York i fyra år och nu kommit hit och känner sig totalt lost i hur det fungerar här i Sverige. Jag frågar henne vart hon bodde i New York och får till svar att det vart lite olika ställen, och har jag chansen så måste jag bara åka till New York!
Jo, men vad driver henne hit då började jag fundera på? Den vänliga pratglada kvinnan med peruk berättar vidare att hon var tvungen att flytta tillbaka hit för att hon nyss fått reda på att hon lider av cancer och bara har ett år kvar att leva.
Jo, jag tappade hakan och visste inte riktigt vad jag skulle säga.Typ, "eeh, ooojj.... usch då" Eller vad säger man? Hon fortsätter "Det gör mig ingenting, för jag har blivit frälst, jag har min Jesus som väntar".
Så hoppar hon in i bussen och där sitter jag och stirrar på hennes ryggtavla resten av färden.
Och där sitter jag och lovar att tacka för det man har, i resten av sitt liv.
