Dagsländan
Hon trampade på en sten och snubblade till, men dagsländan fångade upp henne mitt i fallet och höll upp sina puffrosa vingar som kändes mjukare än alla moln på himlen och runt jorden. Andetaget i bröstet lossnade och hon vände sig om mot det puffrosa och såg två mjuka ögon titta nyfiket tillbaka på henne. Hon kände sig trygg. Mer trygg än hela universums bestående stjärnor. Även om hon aldrig upplevt samma nivå som universums stjärnor skulle hon minsann göra det en dag. Och när den dagen kom skulle hon ha trampat på många tusenstående stenar, fallit och åter fångats av vackra sländors mjuka famnar.
Hon tittade upp mot molnen, flyttade lite på dem för att kunna se på de gnistrande stjärnorna där bak. Så tog hon upp handen för att måtta avståndet mellan dem och sig själv och upptäckte att hon var en god bit på väg.
Hon tittade upp mot molnen, flyttade lite på dem för att kunna se på de gnistrande stjärnorna där bak. Så tog hon upp handen för att måtta avståndet mellan dem och sig själv och upptäckte att hon var en god bit på väg.
Kommentera mera
Trackback
