Jag har en rätt så jobbig dröm i mitt liv. En dröm som förföljer mig varje dag året runt. Och nej, det är ingen mardröm, det är faktiskt min dröm. Jag kom på mig själv idag med att vara helt ärlig mot mig. Och detta ska du veta att sådant här händer bara när man är sjuk och inte har annat för sig än att ligga still med knutna händer över bröstet och stirra upp i taket. Det är då tid finns till att klura ut, vända, lysa runt i alla vrår, inspektera, och komma fram till den självklara sanningen. Jag kan säga att sedan typ tre år tillbaka brukar det klia till extra i min kropp av all kreativitet, runt perioden februari till maj. Kliet avtar lagom till sommaren när sanningen lagts fram, och dyker sedan upp lagom till terminstart i form av ånger. Ok, fram med det nudå Veronica, tänker du! Ok, jag ska fram med det också. Jag ska vara helt ärlig mot dig med, för jag tror att du vill veta. Och vill du inte det så kan du kasta den kommande texten längst bak i hjärnan eller nåt.

Jag vill läsa på Beckmans.

Jo, så är det. Jag vill läsa just på den skolan och har velat det ända sedan jag sökte in dit för tre år sedan. Första gången kom jag inte in och jag förstår faktiskt varför. Andra gången sket det sig med arbetsproverna och om det skiter sig med arbetsproverna så är det verkligen ingen idé att skicka in. Det har jag fått höra av dem där uppe som bestämmer över vilka 12 pers som ska få turen bland 300 sökande varje år. För då ska det tydligen synas i engagemanget över allt arbete man lagt ner, säger de. Och ska man engagera sig helhjärtat, ja då ska man ge sig fan på det. Och förra våren gav jag mig inte fan på det. Och i år hade jag lite ekonomiska problem. Ja, alltså inget seriöst i stil med crackskulder eller så. Nej det handlade väl mer om att hitta ett nytt heltidsjobb för att kunna överleva vardagen och få råd till utskrifter och kapa light kartong till alla prover som skulle skickas in.

Så nu svider det till igen i hjärtat av lite ånger. För nu börjar ju alla nya fuskiga elever på skolan för detta läsår. Och jag suktar redan efter att få ta del av de 10 arbetsproverna för år 2009 som läggs ut på hemsidan i mars nästa år.

Och för att få dig att förstå min passion och sanning inför detta;
Tänk dig att du går in i en butik och hittar ett helt underbart plagg som du provar och som sitter gudomligt snyggt på dig. Ja, det får dig till och med att se ut som en annan person - en pumas gestalt du bara suktat efter på Vougeomslagen. Du går med bestämda steg mot kassan med plagget i handen och mobilen i den andra, för snart ska du ringa din polare och berätta om ditt lilla fynd du gjort. Och prislappen får nu sig en hastig blick av dig så att du vet vilken valör du ska slänga fram på disken. Och plötsligt upptäcker du att det inte är någon valör du har råd med. Kanske till och med en valör du aldrig ägt. Detta handlar alltså inte om att vänta tills lönen kommer, utan det handlar om att väga för och nackdelar. Du behöver ta fram papper och penna för att göra pros & cons på långlista, där fördelarna ska väga mycket mer heavier än priset. Det är ett stort beslut som avgör om det ens är värt att köpa detta underbara plagg. Det är ett beslut som till och med är värt att tänka över. För kommer du tillbaka till butiken en månad senare och fortfarande har lika starka moderskänslor för plagget trots att det var ett tag sedan ni sågs sist, ja då har du lärt dig att du ska köpa det.
Då är det värt vartenda öre. Då vet du att det är menat för dig.

Precis som du känner för plagget har jag känt för Beckmans, vartenda år när skolan börjar.