Min dagisfröken frågade mig vad jag ville bli när jag blir stor. Städerska. Jag var riktigt frenetisk på att hålla fint på rummet. Kammade mattfransar, öppnade och stängde samma låda några gånger på raken, ifall något av det prydliga som låg i hade knuffats till av stöten när jag drog igen. När jag började plöja djup Austen litteratur och fundera på livet var drömmen att bli journalist eller inredningsarkitekt. Och så har vi stadiet mellan städerska och allvar som bestod av ett drömyrke många tjejer någon gång haft på listan - fotomodell. Jag blev aldrig det min dröm då ville, men har däremot flera minnen i försök till att bli upptäckt.

Ett av dem var när jag med tandställning, ostyrig page, magtop utan bh och buskar till ögonbryn blev fotad av min dåvarande bästis. Det var på den tiden när ingen tänkte sex över att se en flicka på tretton posera. Vi gick ut en mulen höstdag på gården där jag bodde och turades om med att fota varandra. 24-film med 12 bilder var hade vi delat upp det på. Pengar till filmen hade vi tiggt till oss av en förbipasserande utanför korvkiosken. Och när vi sedan väntat en timma på bänken i gallerian skulle vi hämta ut allt framkallat och skicka in för avslag på modellagentur.

Ett annat minne är från när jag skulle gå på maskerad hos en kompis och valde att klä ut mig till fotomodell. Mamma demonstrerade ögonskuggtekniken i blått och jag gav mig på ett försök på egen hand. Blåslagen gissade alla. Jag kom hem förtvivlad över att varken Batman eller Snövit kunde se vad jag klätt ut mig till.

Idag stod jag på tåget på väg till jobbet. Det var alldeles för tidigt för att jag ens skulle orka ta på mig hörlurarna. Så kommer plötsligt uppenbarelsen över mig. Jag ser svaret. Svaret jag länge funderade över i puberteten när jag aldrig fattade varför jag aldrig fått chans till modellyrket. Jag ser henne framför mig med huvudet böjt över Metron, håret långstripigt framför ögonen och märkbara ryggkotor. Hon är den självklara förebilden för den klassiska kategorin som blir modeller. Som bara blir upptäckt av en modellscout sådär en himla vacker dag på väg till mataffären eller tunnelbanan. Ful ankunge, benig, lång, mobbad, glugg och ointresserad av smink blir en svan och så slutar sagan gott.

Så vi som går in för att se snygga ut, vi endast uppsminkade dockor, vi får snabbt inse att man inte kan bli allt man önskar. Vi får lägga ner grejen över att bli bekräftade på omslag världen över, för nu finns bloggen och behovet kan istället enkelt bli tillfredställt över några få sidvisningar.