Idag fick jag för mig att shoppa loss på en blå ögonskugga. Så jag ställer mig i sminkhavet i butiken bland multipla kulörer och nyanser, duttar fingertoppen i olika färger och stryker sedan ut dem på handryggen, samtidigt som jag mixar till lite färger och bilder på mig själv i huvudet för att se vad jag är ute efter. Jag ser mig själv sitta på jobbet och jag ser mig själv dansa på gymmet och jag ser mig även strosa omkring med en massa paparazzis eftersläpandes på stan. Så kommer jag snabbt fram till att jag vill ha en skugga som ska smälta in i en perfekt nyans mot min egen ton och så ska den reagera precis som en kräm gör på huden. Och sen ska mina ögon framhävas och blixtra till lite förfriskt, precis som de brukar göra vid andra riktigt behagliga tillfällen. Och sen var det den där blåa nyansen jag var ute efter. Och tycker du att det hittills varit svårt att fatta vad jag ens menar med skugga så kommer du att förstå hur svårt jag hade att hänga med i expeditens språk.

Det börjar med att jag knäpper upp jackan för den äldre damen i butiken och drar upp min blus under lampans sken, så att hon kan syna dess blåa nyans. "Ja, alltså en sån här blå, säger jag och vinklar till tyget för ytterligare reflektion." Expediten rycker tag i blusen lite burdust och synar den noga från glasögonen på nästippen med senilbanden på sidorna. Så snurrar hon nonchalant runt med ena handen över färghavet av skuggor och nafsar snabbt till sig en färg och håller den mot min åtdragna blus i ett bakåtvänt strypgrepp. Typ blå färg tänkte jag, men den hon håller upp är ju helt ljusgrå! Så jag försöker att leta fram en retorisk ledande fråga så att expediten kan hjälpa mig på bästa tänkbara sätt. "Du har inte någon typ gråblå ögonskugga kanske?" Lika snabbt drar hon till sig ännu en skugga men i åttiotalsblått, tänk dig turkose. "Den här skulle passa bra med den här, säger hon och stryker på en rosa ögonskugga bredvid den turkosa." "Njae.. Jag vet inte, den kanske är för ljus, kontrar jag och låtsas titta eftertänksamt på paletthavet framför mig, samtidigt som jag febrilt tänker mig själv sitta på tunnelbanan med den turkosa och rosa färgen på ögat." Inte bra. Folk omkring skulle nog försiktigt undra om jag slagit ihjäl mig lite light när de får syn på mina knallfärgade ögon. Så jag hugger istället snabbt till mig en lila färg och utbrister att denna kanske skulle passa med den rosa istället för den turkosa. "Jaaa, absoluuut, den här bruna skuggan skulle passa jättebra med den rosa!"

Det är lustigt att i princip alla eftertraktade sminkbutiker innehåller en hel drös med olika nyanser men dessvärre för få expediter som talar samma färgspråk som kunden, utan håller sig i själva verket frenetiskt fast vid sina baskunskaper från A-kursen i färganalys. Man skulle kunna likna detta vid när man får en diagnos ställd hos läkaren. Svammel, svammel säger läkaren och så stoppar man bandet, backar tillbaka och ber att få det på patientspråk. Detta hände mig en gång, fast på ett lite bakvänt sätt; jag var i akut behov av hjälp mot min långvariga migrän, det var högsommar och jag hamnade hos en Dr Bosse von Kleimpstein på 68 år som mitt i sin pension gjort comeback, eftersom alla andra yrkesverksamma läkare befann sig på semester just då. Dr von Kleimpstein håller upp ett pekfinger framför mina migränsvullna ögon och frågar om jag kan fokusera på fingret när han rör det från sida till sida. Ja, doktor, det kan jag. Ok, säger han och gnuggar lätt med handflatan och vårttummen mot min tinning. Har du testat något annat tidigare för att få bot på din migrän, undrar han? Jaa.. Jag har testat en hel del Eeze. Men det hjälper ju inte längre, säger jag uppgivet. Han studerar mig länge och frågar sedan: Så du har alltså testat med att lägga is på pannan när du haft ont?

Sa jag att doktorn var pensionär och inte visste vad Eeze är? Sa jag även att jag gick från sminkbutiken med en lila och en rosa ögonskugga? Inte en blå.

Här sitter jag i en annan del av hjärnan och börjar tänka lite ytligt. Förvisso svårt att tänka ytligt när man tänker med hjärnan som ligger inpaketerad innanför kraniet. Men idag gör jag det. Outside the box kallas det för i andra sammanhang. Att tänka utanför ramarna.

Ok, jag ger mig och återgår till att skriva om själva kärnan i äpplet - ytlighet;
frågar man en del människor vad de faller för hos det motsatta/samma könet får man svar som ögonen, en del säger händerna, en del brösten, bringan, nyckelbenen osv. Jag själv skulle säga att jag faller för hela personen, dock kommer det från ögonen där självförtroendet och allt annat glimtar. Finns utstrålningen så faller jag pladask i den smutsiga vattenpölen framför honom, travar mig upp och storflinar sådär fånigt samtidigt som det rinner gyttja från mitt slaskiga hår.

Sen finns det många många och åter många personer som skulle svara rumpan. Att rumpan skulle vara något man kollar efter på det objekt man fångar. Rumpa för mig är helt otänkbart, för rumpan drar ju ner romantiken, för en rumpa associerar jag inte till något saftigt sexigt. En rumpa sitter du på, en rumpa ger ifrån sig en massa skit, är ibland fult hårig, platt, cellulitig, deformerad, skämmig och får en massa fula miner beroende på vilka byxor som sitter på. En rumpa är inget vackert alls utan bara en ren skitsak. Den där vackert visuella, pyttelilla, päronformade, lena rumpan hittar man bara på ett fjortonårigt lammkött, samt på starkt retuscherade modeller i glansiga tjockblaskor.

En persons rumpa måhända vara sexig om ögonen och utstrålningen säger så, men det är inte så att jag frivilligt skulle gnugga ansiktet i klyftan.

Jag är mitt uppe i allt just nu. Status Quo kallas det för som jag förväntar mig göra slut med om sisådär tre till sex månader. Och sen när jag har brytit upp ska jag njuta av att allt bara dansar fram i mitt liv. Precis som i en vals, eller varför inte en mer festligt fartfylld dans? Tänk dig själv att den dans du älskar ständigt skulle vira in dina tankar i ett härligt mönster varje sekund i ditt liv, i fjäderlätta steg och vackra former.

Fast frågan är om man någonsin kommer kunna göra slut med sin status quo och upptäcka livet som en dans på rosor, eller är det så att man egentligen aldrig egentligen lever i en status quo- att man ständigt valsar fram, men man kommer inte på det förrän man gjort sin hemläxa riktigt ordentligt - att njuta av nuet oavsett hur det ser ut, våga göra något av det befintliga och förverkliga.

Jag sitter och funderar stark mycket på detta ett tag. Försöker finna mig i nuet bland alla papper, deadlines och sms. Så tittar jag ut och ser en brevbärare gulcykla iväg i stark kyla. Jag ser att han hukar sig för snöflingorna som kommer farandes snett uppifrån. Men han har inte en chans - de attackerar honom i miljontals åt gången, en massa hagelskott som når ansiktet, händerna, knäskålarna och fotryggen, och jag kan känna att det svider kyla och blask när de landar. Så funderar jag vidare ett tag på varför man någonsin ens skulle vilja bli brevbärare; att alltid tvingas cykla, att ständigt vara rädd för trafiken omkring, att bara kunna välja mellan blåa bomullsshorts eller okreativa långbyxor, fleecejacka eller mörk pikétröja, med keps utan keps. Men så försöker jag sätta mig in i brevbärarens situation. Han kanske redan har fattat, brytit upp och förverkligat sin dröm. Han kanske dansar fram på cykeln varje tidig snöslaskmorgon, vad vet jag? Relevans kan man säga att det är. Eller kanske relativism. Det är vad det mesta byggs på, näst efter tiden.

Så det där med status quo är rätt så relevant, eller kanske relativt, beroende på hur man ser på -och vad man gör av sin egen situation.

Regnet finsilades mot mitt ansikte när jag kom ut. Snabbt drog jag upp luvan över huvudet och tvingade hårtopparna under kappans krage. Lockigt hår var fint på den som hade permanentat sig eller på den som haft stora perfekta spolar i håret över natten. Men inte på mig med mitt naturliga oromantiska svall. På mig blir det bara korkskruvar i topparna medan resten av håret ligger platt mot huvudet med fula virvlar på fel ställen. Precis som på skolfotot när man var tolv, hade tandställning och en grov bredd på ögonbrynen.

Det blåste snålt och den digitala siffran på busskuren för 2:an visade 6 minuter. En evighet. Jag makade mig ner på bänken mellan en tant och en kortkjols-fjortis. Folk passerade förbi, en del stannade för att vänta med oss. Många smygblickade åt kortkjolen bredvid mig. Jag satt och stirrade rakt fram, försjunken i låtarna på mp3:n. Så försjunken att jag missat tanten bredvid mig. Jag drog hastigt ut den ena hörsnäckan från örat och vände mig mot tanten som tydligen pratat med mig i några sekunder. Skulle jag igonrera henne eller skulle jag leka ovanlig hjälte i en stad som denna? En stad med mäktiga fasader, en stor skans, svartvit platta och anonymitet.
- Ja... Han svek mig riktigt ordentligt, sa hon. Lite ånga av hennes andedräkt puffade ut av de lidande orden. Jag visste inte vad jag skulle göra när han hade svikit mig så. Det var som om mina tarmar svek när jag läste hans brev, fortsatte hon.
Hon måste ha menat hjärta. Att hjärtat svek och inte hennes tarmar. Eller så kanske det var hennes tarmar? Jag iakttog försiktigt hennes stora pupiller och lysande oranga ögonskugga och nickade lite vagt och förstående mot henne. Sådär lagom förstående. Inte mer. För jag har varit med om galningar sedan tidigare. Galningar som ropat hemska saker efter mig när jag råkat titta en extra gång på dem - för att de först hade stirrat på mig. Men det var när jag var nyinflyttad och innan jag visste vilka typer man kunde snacka med och hos vilka det lyser pyskopatiska varningstecken om.

Bussen kom efter en evighet och jag hoppade snabbt upp från bänken för att få en bra plats. Inte längst fram - där satt jag nästan aldrig. Om man satte sig där fick man snabbt räkna med att flytta på sig för att göra plats åt alla pensionärer, psykopater och barn. Men kontrollanten i gulställ tömde bussen helt på resenärer och vi frusna fick inte hoppa på.
- NÄSTA BUSS KOMMER STRAX! BUSSEN KOKAR, basunerade han ut över folkmassan. SESÅ, UT, HEJ Å HÅ! ALLE MAN UUUT!
Hans stora hydda och mastodonta skägg liknade honom vid jultomten i Kalle Anka som säger: Säääg mamma, och sedan stämplar dockan i baken med ett brakande garv.
- BUSSEN KOKAR, NÄSTA BUSS KOMMER STRAX, ropade han åter ut över oss väntande som antog att orsaken till detta stopp som vanligt rörde sig om något sedvanligt gräl bland kollektivtrafikens personal och chefer.
- BUSSEN KOKAR, NÄÄ, NI FÅR ÅKA MED HÄR ISTÄLLET. BUSSEN KOKAR KOKA...IN!
Han kollade ner på mig under min luva och skrattade kraftigt åt sin ordlek.
- Vad är det som kokar, pep jag ut samtidigt som jag formulerade ihop ett skämt tillbaka åt den nu gladlynte kontrollanten?
Han tystande med ens och tittade allvarligt ner på mig.
- Makaroner eller nudlar, fortsatte jag?
Sedan brast han ut i ett stort gapskratt och fortsatte att basunera ut information åt massan. Och där, cirka hundra meter bort kom äntligen något i blått som såg ut att vara den efterlängtade bussen.

I morse ringde alarmet på mobilen för att få upp oss innan det var dags för lunch. Jag stängde snabbt av det och nollade snoozen. Min pojkvän undrade yrvaket vad klockan var och jag drog upp täcket några inch mer över huvudet och sa: jag ska bara drömma klart. En timma senare slog jag åter upp ögonen och tittade upp på honom bredvid mig. Har du drömt klart nu, frågade han med ett flin? Först undrade jag såklart vad han menade, men sen kom jag på vad jag hade sagt. Jag hade varit inne i en dröm jag ville veta fortsättningen på. Inte låta någon reklampaus förstöra spänningen. Givetvis gick det inte att se vad som sedan hände i drömmen, men tanken var god. Jag skulle bara pausa filmen och sedan starta igång den igen när jag somnade om.

Det är fint att drömma för i en dröm kan vad som helst hända. Oavsett om det är otäckt, romantiskt, tabu eller ett tecken på att man är ett psykfall är det alltid fint att drömma. För drömmar är helt oskyldiga och det finns inga bestämda teorier om hur de uppkommer eller varför de ens finns. Vad man än har drömt om är det alltid skönt att det har varit en dröm och man behöver aldrig ha några egentliga skuldkänslor eftersom man själv inte kan rå för sina egna drömmar. Det är vackert att få drömma om sina far-och morföräldrar och det är riktigt roligt att drömma om helt sjuka händelser och sammanhang som ibland blir till ett helt liv, även om det egentligen kan handla om en sekvens på sju minuter på en natt.

Det är något magiskt med drömmar.

Precis som med dem i verkliga livet - du lever för en dröm som du har och som du vet att du någongång kommer att uppnå, kunna snudda vid, eller bara drömma om. Det är som en extrakraft inom dig, till för att hela tiden knuffa dig framåt i livet. Med drömmar blir du helt enkelt en Duracell-kanin som glatt orkar hålla igång mycket längre.

Det kommer en tid när du vill
både gråta skratta och stå still
En oändlig värme som kramar om dig i rött
så hårt en omfamning som denna du aldrig mött

Men rädd för att tappa stunden oroar du dig
helt i onödan över en liten grej
Som gör att du missade hur det var på toppen
och hur det då egentligen kändes i kroppen
En eufori fylld av öden fanns
medan du tänkte botten av döden någonstans

För den som bland moln och solar gått
har ofta missat och inte förstått
vad lycka egentligen kan bestå av
utan istället tittat ner i ett oändligt stort hav
efter bästa fiskar på jakt
bland kommersialism och makt

Och när du en gång äntligen fått äga
och din existens jämfört med media fått väga
Sjunker du snabbt ner av andra ting
och massor av tankar att grubbla kring

Rädd för att förlora den egna lycka du alltid har
ända tills du inte har någonting kvar

1. Läsa mer av allt
2. Skriva mycket om inget
3. Tänka mer om stort
4. Grubbla mindre om smått
5. Älska mest av allt