Jag är mitt uppe i allt just nu. Status Quo kallas det för som jag förväntar mig göra slut med om sisådär tre till sex månader. Och sen när jag har brytit upp ska jag njuta av att allt bara dansar fram i mitt liv. Precis som i en vals, eller varför inte en mer festligt fartfylld dans? Tänk dig själv att den dans du älskar ständigt skulle vira in dina tankar i ett härligt mönster varje sekund i ditt liv, i fjäderlätta steg och vackra former.

Fast frågan är om man någonsin kommer kunna göra slut med sin status quo och upptäcka livet som en dans på rosor, eller är det så att man egentligen aldrig egentligen lever i en status quo- att man ständigt valsar fram, men man kommer inte på det förrän man gjort sin hemläxa riktigt ordentligt - att njuta av nuet oavsett hur det ser ut, våga göra något av det befintliga och förverkliga.

Jag sitter och funderar stark mycket på detta ett tag. Försöker finna mig i nuet bland alla papper, deadlines och sms. Så tittar jag ut och ser en brevbärare gulcykla iväg i stark kyla. Jag ser att han hukar sig för snöflingorna som kommer farandes snett uppifrån. Men han har inte en chans - de attackerar honom i miljontals åt gången, en massa hagelskott som når ansiktet, händerna, knäskålarna och fotryggen, och jag kan känna att det svider kyla och blask när de landar. Så funderar jag vidare ett tag på varför man någonsin ens skulle vilja bli brevbärare; att alltid tvingas cykla, att ständigt vara rädd för trafiken omkring, att bara kunna välja mellan blåa bomullsshorts eller okreativa långbyxor, fleecejacka eller mörk pikétröja, med keps utan keps. Men så försöker jag sätta mig in i brevbärarens situation. Han kanske redan har fattat, brytit upp och förverkligat sin dröm. Han kanske dansar fram på cykeln varje tidig snöslaskmorgon, vad vet jag? Relevans kan man säga att det är. Eller kanske relativism. Det är vad det mesta byggs på, näst efter tiden.

Så det där med status quo är rätt så relevant, eller kanske relativt, beroende på hur man ser på -och vad man gör av sin egen situation.