Man kan tro att mitt nya hem är gymmet eftersom det är det enda jag skriver om. Eller så är de så att jag inte har något annat romantiskt roligt i mitt liv att skriva om. Så därför läggs här stor vikt på min tid i gymmet. Speciellt omklädningsrummet där odören flödar mer än ölen på en bar.

När man står och byter om i omklädningsrummet finns det mycket man kan roa sig med under tiden. Som till exempel att tävla med sig själv om att inte fastna med blicken mellan någons stjärtskåra för att se om alla hårstrån jämnats längs med rosetten, när personen böjer sig framåt. Sen kan man roa sig med att försöka hålla andan när alla nytränade brudar stormar in från ett aerobicspass. Man kan även roa sig med att få ångest över skeletten som slänger sig nakna på vågen efter ett träningspass. Och så kan man roa sig med att lyssna på olika konversationer. Lite löst snick snack mellan träningskompisar, stammisen och städerskan eller människor som inte setts på evigheter och som stöter på varandra just i omklädningsrummet.

Det sistnämnda hände mig dag och jag var precis på väg att lägga örat från konversationen som lät som; Men heeej, guu det är ju evigheter sedan sist! Vad gör du nuförtiden då? Nämen tjena! Kul att se dig! Tänkte faktiskt på dig häromdagen. Men så vill jag höra fortsättningen på vad som hände i den enas liv. Ville höra hur smarrigt centralt hon bodde och hur bra hon hade det på jobbet. Ja, det var lite som att gotta sig i en bra blogg. Så det fortsatte med att tjejen som i detta fall agerade "jagberättaromhelamittlivmedansdubarastårochlyssnar" snackade om hur lyxigt hon hade det. Hon hade minsann fått flytta från det lilla rummet hon bott i någonstans i en förortsbetong, till en härlig byggnad på höjd. Dessutom bodde hon med en kille som hon poängterade läste till advokat. Och att det så småningom skulle rinna in mycket fina schtekarstålar när han började jobba. Jobbet hennes gick tydligen också superduper! Och hon kände att allting bara flöt på förvånansvärt bra. Good for you kan man tänka och blänga till lite. Men jag gjorde inte så. Jag tänkte istället bara vända bort det högra örat för jag visste att hennes kompis skulle fråga den mest ointressanta frågan som får mig att tända till med blixtrande svarta ögon över all stereotyphet i livets gång. Ja visste nämligen att hon skulle fråga om det då inte var dags för barn snart. Ja du vet livets gång när det mesta börjat klaffa; födas, växa, finnar, fylla, vuxen, insikt, skola, karriär, partner, bostadsrätt, barn, hund, volvo, kriser, puckelrygg, demens, dö.

Men hon frågar inte henne om det var dags för barn. Nej, det hon frågade hette om det var några mera djur på gång(!?) Jag vet inte om hon definierar barn som djur, men jag antar att hon menade djur som i gris, häst, ko, bajs. Jag gnuggade bort vaxkakan från örat, vände bort blicken från den rosa rosetten i någons bakdel och stirrade på tjejerna med konversationen. Jag log. Jag log och kom på att man visst inte frågar följdfrågor här i storstaden som: är det inte dags för barn snart? Nej, här vet man inte ens om att det existerar sådana följdfrågor. Det är mig det är fel på för jag är ju för sjukt smittad av småstaden med villan volvon och alla jävla stereotyper bakom neddragna persienner med nyfikna komockablickar. Men nu är det i Stockholm jag lever. Och jag är så glad över att ungar här inte är ett krav när livet äntligen börjat rulla på!

Jag blev så glad bland all fittstim. Så det slutade med att jag skuttade ut från gymmet med ett finfint leende och en finfin rosa rosett. I håret.

Ja, då var jag tillbaka igen. Vet inte varför jag varit frånvarande. Kanke blivit utbränd. Kanske bränt något utomhus. Kanske har jag varit fullt upptagen med att peta i ögat, pilla i magsäcken och leta tinnitus i örat. Eller kanske har jag varit upptagen med att reda ut ett problem. För det finns nämligen något att bekänna.

Jag har gått emot det jag skrivit. Det jag har föraktat. Jag har själv lagt mig under ribban på gymmet och spridit odör. Så det jag skrev om fladdrade trosor och gulbrunt gläfs från andra fittstimma brudar i omklädningsrummet på gymmet - det är ingenting jämfört med vad jag bjuder på mellan gymskåpen. Eller bjöd menar jag. Imorse slängde jag detta äckligluktande par i soporna. Jag hade använt dem oförlåtligt många gånger - i fem år utan varken tvätt eller vädring. Elasticiteten var borta. Färgen hade flagnat och ordet för att beskriva stanken om dem kommer att uppfinnas i framtidens lexikon.

Varje gång jag skulle byta om gjorde sig detta par mig påmint om hur illa det faktiskt luktade om mig. Varje gång jag öppnade påsarna låg de där och doftade instängt svavel ända bort till receptionen. Jag ställde mig alltid i ett hörn när jag bytte om. Väntade på att muffen bredvid mig skulle gå iväg, för att jag snabbt skulle kunna dra på mig dem och kväva stanken. Å gudars svettavel vad jag ständigt längtade tills träningspasset skulle börja så att hela salen inte kände skillnad på vems svettskvätt som regnade. Och så höll det på.

Till slut orkade jag inte längre. De tog upp alldeles för mycket tid från min blogg. Dessutom vågade jag inte skriva något på länge eftersom jag kände att jag då var tvungen att bekänna mitt nederlag. Men nu gör jag det. För träningsskorna som aldrig torkade efter varje träningspass, är ett minne blott. De bor numera i soporna och äcklar sig.

De luktade obarmhärtigt och gav mig social fobi på gymmet. De blev för gamla och nu är de minsann utbytta till ett sprillans par nya, heltorkade och skavsårsorsakande Nikeskor.

Så nu är jag back. Alla är vi sårbara och jag har öppnat mig för dig - hela fyra centimeter.

Återigen har den kommit för att i några månader stanna
och var man tar nu fram sin tekanna
Kanske någon bok och lite värmeljus
medans det där ute råder mysigt bus
Himlen lyser blålen och stark
och löven dansar som färgade pappersark
Solen strålar nostalgi
och miljön blir till vacker magi
Det ska tydligen kallas för höst
enligt tv4s väderleksröst

Jo jag skrev ju som du kanske läst i två inlägg tillbaka att min hand krampar sig och att mitt huvud blir ett hopskrynklat garnnystan när jag har för många idéer till bloggen. En vän till mig skrev i sin blogg att hon har haft huvudvärk, säkerligen för att hon tänker för mycket. Och mina tankar fick till slut hjärnsubstansen att rinna över för några dagar sedan, vilket gjorde att jag drabbades av en kraftig huvudvärk som kallas för migrän. Migrän är en hårt ihållande djävul som mosar ena sidan av din skalle med knivhugg och en tyngd likt en ihållande hammare, och gör att ögonen knappt syns på grund av trycket ovanifrån. Det tar några dagar för kniven och hammaren att sluta snickra blixtrande bilder för ögonen, och levervärdet har på den sjunde dagen stigit till alkoholistnivå av alla starka tabletter.

Så då har vi med andra ord ett bevis på devisen att för mycket tankar orsakar huvudvärk. Fast en devis är det ändå inte. Jag tyckte bara att det lät skoj att använda ordet devis med ordet bevis. Det rimmar lite klokt. Bevis devis. Levis-bebis. Intelligens-mens  Precis som att sova gott och dofta soft rimmar. Och precis som att:

vakna upp till klarblå himmel
mitt bland kändisvimmel
gnugga upp ögonen och på sig sträcka
till en tjusig morgonsnäcka
käka frukost i myspysbrallor
och tillåta sig att ta två frallor
det är just sådana sköna söndagsstunder
som på vardagar endast skulle vara ett under