Häromdan såg jag Filip Hammar med sin tjej. Varför är det alltid så att jag alltid tänker värsta esset till flickvän om snygga/kända/framgångsrika killar men finner värsta tråkkortet istället? Jag vet flera, både kända och okända killar som går in i den mallen; drömkilleHJÄRTAtråktjej=SANT.

Vad ser då jag och säkert flera andra tjejer i huvudet när man tänker flickvän till en "sådan" kille? Jo, jag tänker en tjej som sprudlar med sin energi och kreativitet som gör att man bara känner sig trött i hennes närvaro, en sådan som lyser igenom på kort, som jobbar som jurist och går omkring i en smäckad kostym skräddarsydd efter en low-fat-&-carbo kropp. Som alla andra gett upp hoppet om att vara eftersom det skulle göra livet outhärdligt om man inte jobbade på heltid med att få upp en sådan image.

Så ser jag paret framför mig i min fantasi och deras små perfekta bebisar. Barbie & Ken med en massa Cindys till barn. Och så ser jag dem framför mig på stan, Filip Hammar och hans flickvän. Nä, det är inte Barbie & Ken. Det är Filip Hammar och Ida Intetsägande. Blond, enkel, lagom kropp, inte så värst lång och inte någon pondusutstrålning där inte. Tjaa, medelmåtta, The girl next door, normal. Inget ont om henne dock, hon är säkert i hans taste och säkert supergullig som flickvän och säkert, ja... Alldeles, alldeles lagom.

Varför väljer alla killar en medelvariant när de kan välja och vraka bland kap? Är det för att de inte orkar med konkurrensen, känner att de kan sitta säkert i några år, har dålig smak eller är det för att jag har dålig smak?

Om min teori eller vad man nu ska kalla det, stämmer så är jag med andra ord den där riktiga bleka medelmåttan till flickvän, eftersom min pojkvän ser rätt bra ut. Eller så kanske det är så att jag tillhör till undantaget.


Filip Hammar 


Intetsägande flickvän

Finns det något värre än personer som lider av komplex, att det yttrar sig och går ut över alla andra på allmänna platser. Jag som trodde att barn var värst att vistas bland när man befinner sig utomhus. Men idag fick jag mig en ordentlig tankeställare. Det är verkligen inte barn som är jobbigast. Barn är som små äkta änglar jämfört med vissa vuxna personer som bara måste synas, höras, gapa, skämta, coola sig i sitt sällskap framför alla andra, bland andra så att det går ut över den lilla stund man vill ha för sig själv när man valt att sätta sig i ett litet hörn på en uteservering och njuta för några ögonblick.

Jag talar om det som hände mig idag. Sandy´s på Birger Jarlsgatan är stans bästa Sandy´s. Jag har testat flera andra ställen och varje gång blivit missnöjd med typ brända och halvfyllda mackor. Sen är man ju tjenis med killen på stället vilket gör besöket mycket gemytligare. Men det jag skulle komma till var att jag valde att kika förbi stället idag för att njuta av en god baguette på deras uteservering. Det är proppfullt men det finns en liten plats i hörnet, bredvid tre personer; en kille och en tjej och så en jäkla komplexapa till tjej.

Där sitter jag och försöker få i mig min macka under solens vackra slöja, men icke. Komplexapan pratar högt och gällt, nämner ordet "jag" ca tre gånger på en halvminut, tar upp vilka som är bakfulla idag. Hon börjar också blöda från sitt hål i örat som hon själv gjort hål i och gormar högt om att hon måste få bort skorpan eller vad det nu var för att det inte ska se äckligt ut. För en sekund trodde jag det var Katrin Schulman som satt och sökte uppmärksamhet till 200%. Hon snackade i ett precis som Katrin, lite hes stockholmska med självsäkert tonfall. Och hela tiden hade hon någonting att ta upp, nämna liksom. Men det var verkligen inte Katrin. Katrin är vad jag förstått en intelligent person och det var inte den här wannabe bruttan på Sandys. Jag såg aldrig hur hon såg ut. Men det riktiga beviset på att det inte var Katrin kom när den här komplexapans kille klagade på att hon rökte så mycket - Katrin har ju slutat enligt sin blogg. KA:n ville röka en till cigg på en halvminuts mellanrum och det slutade med att hon och killen satt och drog i cigarettpaketet tills hon tjöt till och klagade på att naglarna som hon låtit spara ut höll på att gå sönder.

Ja, så höll det på medan jag åt min goda baguette. Och fler bakfulla vänner slöt sig till komplexapans gäng för att snart ta över hela den lilla uteserveringens 5 kvm. Och där satt hon med sina utrop och härmade ibland vad någon i gänget sa, sedan började hon småsjunga på "Öppna din dörr", lite sådär så att alla runtomkring skulle ana att hon kanske kan sjunga, och hade hon tur skulle kanske någon producent gå förbi på gatan just då i det ögonblicket och erbjuda henne ett fett kontrakt. Så skulle hon senare i en intervju med Vecko Revyn berätta lite sådär coolt med hes wannabeholmska om hur hon blivit upptäckt som artist en söndag på Sandy´s.

Vet du vad det är som får hennes wannabe osäkerhet att skina igenom? Jo, det är att hon egentligen är från Flen och lägger till ett så in i helvete falsk stockholmsdialekt när hon ska betona vissa saker. Men hon måste nog öva mera för det skiner tyvärr igenom. Hela hon är genomskinlig. Stackars tjej.

För några år sedan ville jag läsa till kock; jag ville komma in på Grythyttan eller någon annan trevlig restaurangskola så att jag skulle kunna hålla på med min favoritsysselsättning dagarna i ända.

Det hela började med när jag blev tillsammans med min riktiga första pojkvän. Inte för att alla andra hette Molgan och försvann när pappa frågade vad jag gjorde. - Jag var kanske lite väl ung och naiv i förhållandet när jag höll på med trerätters middag varje fredag efter jobbet i ca 2 månaders tid. Men det var otroligt kul, speciellt när man hela tiden fick beröm för skickligheten och den goda smaken. Det slutade med att jag lagade libanesisk meze en idyllisk fredag åt mig, min förre pojkvän och hela hans kompanjons familj på fem pers. På beställning. Där hade jag stått i tre timmar och kämpat med ugnar, ungar, köttrullning och smårätter och så åts allt upp på tio minuter. Jo, jag var lite väl ung och naiv tror jag.

Jag sökte aldrig till någon restaurangskola eftersom det, precis som det flesta yrken, inte är speciellt glamouröst om man inte lyckas klamra sig upp till typ Aqua Vit. Att i slutändan laga mat i storgrytor under stress, svett, stök, oregelbundna tider och annat smuts, var inget för mig om det var något område jag skulle välja att vara prestigelös på. Men det gick i alla fall så långt att jag skrev ner mitt egengjorda recept på en libanesisk sallad och la ut den på SVT´s hemsida, när de körde matprogrammet "ÄT!" för några år sedan. Samtidigt fick man fylla i sitt favoritköksredskap, bästa ingrediens, maträtt etc. på hemsidan.

Det var då jag skrev ner att jag tyckte om att dricka ett gott gammalt vin till maten. Haha - jo, jag var ju lite yngre då som sagt och förstod faktiskt själv att det inte var mögelvin som jag älskade så mycket, utan snarare lagrad.

På tal om mat, passar på att lägga ut mitt goda recept på libanesisk sallad.

Medelhavssallad

ca 4 pers

1 st isbergssallad

Gul & röd paprika

Halv gurka

Två-tre tomater

1 st rödlök/knippe salladslök

Ev två klyftor vitlök

Två st libabröd som värmts upp i ugn ca 175 grader tills de blir knapriga och fått färg

En del olivolja, salt, pressad citron, hackad mynta på burk

1. Skölj och hacka isbergssallad, paprika i lagom stora bitar, gurkan samt tomat i halvmåne och häll i skål.

2. Skär rödlök i bitar (halvmåne) alt. använd en hel knippe med salladslök som du hackar; både rot och stjälk.

3. Pressa i ev. vitlök med vitlökspress, häll i en del olivolja, salt och mynta efter smak. Rekommenderat är ca tre matskedar olivolja, tre kryddmått salt, halv-hel pressad citron och tre matskedar hackad mynta på burk.

4. Bryt sist libabröd* i ca fem cm bitar och strö över salladen - blanda väl och försiktigt och låt stå i kyl ca tio min innan det äts, för att få kryddorna att "gå in" i salladen.

*Libabröd finns att köpa i större matbutiker som Willys, Lidl, Maxi.

Idag har jag varit sjukt trött. Sådär jobbigt trött som när det till och med är svårt att få ihop en fungerande tanke. Varför är jag trött? Jo, för att min familj, som du trogen läsare tidigare läst i min blogg (läs; igår möjligen) var här på snabbvisit innan de drog iväg till Ibiza.

Under dagen fyllde jag på mitt redan rätt så trötta förråd med Coca-Cola, var uppspelt över att mina söta päron var här, sprang fram och tillbaka i lägenheten på kvällen och donade med etiketter som det skall skrivas på och som sedan skall fästas fast på väskhandtaget för incheckningen på flygplatsen. Fast egentligen är ju etiketterna till för att man ska få tillbaka sin väska om den råkar springa bort lite nonchalant med hjälp av någon slarver hos bagagepersonalen. Eller vad heter det när man jobbar med att ha hand om allt bagage på flygplatser? Äsch, nu orkar jag inte heller tänka. (Skräckscenariot hände förresten mig och min kompis när vi semestrade i Bulgarien för några år sedan; då kommer inte våra väskor med rullbandet på flygplatsen när vi landat. Plötsligt ser vi allt folk dra sig mot utgången, ut i mörkret klockan tolv på natten. Jag och min kompis hängde instinktivt på massan som djur i flock och upptäckte att ett annat plan tagit hand om vårat och 50 andras bagage. Vi såg allt bagage kastas ut från planet och ner på den våta marken och för flera korta sekunder trodde vi att vi var med i en film om ett U-land någonstans i Afrika. Det var bara att börja leta efter sin svarta bland tusen andra och hoppas på att det inte var någon slarver som redan förväxlat sin med ens egen.)

Jo, men det jag skulle komma fram till var att det vart så trevligt när vi åt libanesiskt i Kungshallens sorl, jag och (nästan hela) familjen. Och sedan promenerade vi vid vattnet längs Strandis (Strandvägen; egenpåhittad Stockholms slang. Jag kommer förresten snart med ett inlägg med lite intressant egenfakta om Stockholmsslang). Och nu ska jag sluta använda parentes innan du slutar med att läsa det sista ordet i detta inlägg där en parentes omsluter hela resonemanget.

Jo, så det var väldigt trevligt att ha föräldrarna här och jag kan säga jag alltid garvar så mycket åt deras sjuka humor. Speciellt bra är mina bröders humor. I alla fall så låg jag vaken av allt koffein hela natten (ok då, hade väl lite skenresefeber också) och sen när de skulle iväg med taxin kl fyra på natten steg jag glatt upp, sa hejdå till dem och så stod vi i trappuppgången och fnissade sådär flummigt åt att de omedvetet förde sådant oväsen inför grannarna med sina stora väskor som bankades fram på stengolvet. Sedan gick jag piggt och diskade lite och efter det vid fem somnade jag igen.

Nu ska jag sova vidare här på soffan innan sängen kallnar av min frånvaro. Det är rätt skönt att somna på soffan, lite småförbjudet eftersom man egentligen ska lägga sig direkt i sängen och sova vid läggdags.

Joråsörrösatt!

Nu har jag äntligen köpt mig en dagbok - helt gratis också! Det behövdes verkligen eftersom jag jämt får för mig att skriva ner en massa saker som händer mig. Inte några stora saker som händer andra bloggare - typ att dra iväg på någon bloggafton, få en massa saker i en goodie bag (doggie bag), svira med kändisar, skynda iväg till något annat jippo samma kväll, vara med på tv, presentera dagens out fit i bild och visa upp ens restylanade läppar. Nej, jag får istället för mig att skriva ner en del småroliga saker som snurrar i mitt huvud från vardagliga händelser, och insikter som ger utlopp till tankar om en bok. Men så fort jag tänker bok vet jag inte riktigt vad det är jag vill få ner på ca 458 sidor, eftersom idéerna till texterna inte riktigt håller ihop. Det skulle mest vara titeln till denna blogg som också skulle fungera på ett bokomslag; "I Huvudet på Veronica" (där namnet för övrigt är lite plagierat från en känd film, men innovativitet har aldrig skadat). Så då blev det en blogg, för vilket ställe passar inte bättre att skriva lite inlägg på om vardagliga saker och tankar utan att man behöver ha någon mening i det(?) Jag vill skriva i syftet att kommunicera och få dig att  känna igen dig, skratta lite, tycka och fundera lite.

Jag älskar kommunikation och därför har jag alltid tänkt på att det skulle vara hemskt kul att skriva en bok. Bara jag hade någon helhet att skrva om! Att bara skriva om mitt liv rakt av sådär skulle få folk att gäspa redan efter första kapitlet-det som skulle hålla dem fast de två första sidorna skulle i så fall vara mitt tack till alla som bidragit till bokens förverkligande. (Jag själv börjar nämligen alltid med att läsa förorden i alla böcker när jag vill vara seriös och ta mig igenom hela boken från början till slut). Ibland önskar man att man vore en Uffe Lundell som haft en äventyrlig ungdom och bara kan skriva ner ett helt jäkla betongblock som bara måste läsas av alla. Men jag är puderren, född i en bonnahåla, trogen alla runtomkring mig, en hejare på att få stipendium på skoltiden, har jobbat sen jag var 15 år, sparat ihop till eget boende och flyttat till en storstad med en dröm i fickan om en fin karriär. Men det är jag nöjd över trots att Lundell slår mig med snifflängder i att skriva bok om sitt liv. Om jag skulle lyfta några delar ur mitt och koka ihop till någon storslagen story med hjälp av lite författarverktyg skulle det bli för pinsamt att skrivas ut i bok eftersom alla jag känner skulle läsa den, och troligtvis känna igen sig i karaktärerna, och dessutom få reda på smaskigheter om mig. Jag har för långt kvar tills jag kommer till det stadiet då jag inte bryr mig om vad andra tycker och tänker om mig. (Jag förstår inte mig på alla stackars 20-någonting osäkra flickor som poserar nakna på bild och skickar in till Rimér i hopp om att få tusentals ögon på sig i en blaska med sträva snuskglanssidor. Dessa beroende sötungar är om några måna om vad andra tycker om dem. Men det måste vara för att värdet i att vika ut sig inte väger lika starkt som att skriva ner något vettigt som senare säljs storslaget på pocket). 

Ett alternativ är att jag kläcker ur mig en massa smaskigheter i en bok men ger ut den under ett pesudonymen istället för att slippa alla pinsamheter. Men det skulle göra att äran jag längtat efter aldrig skulle infinna sig eftersom ingen skulle fatta att Nina Jacobsson egentligen är stora jag som skrivit boken. Sådant där gjorde man bara på Jane Austen tid. Så det får istället bli en icke privat dagbok jag skriver.

Glöm bara att jag någonsin i denna blogg kommer att: 

• ha ett visuellt hjärtformat lås till bloggen
  
• nämna folk vid namn (undantag finns)
  
• bry mig om hur många läsare jag har

Och kom ihåg att jag i denna blogg kommer att:

• ha med platser jag gillar att besöka (ingen reklam, bara kommunikation)
  
• ha med kläder/mat jag gillar (ingen reklam, bara kommunikation)
  
• få dig att garva lite lätt då och då
  
• få dig att tröttna på att läsa min långa texter lite då och då
  
• använda
  
• punkter
  
• vid
  
• uppräkning
  
  eller som min kollega säger att det heter:
  
• selling points.