Häromdan såg jag Filip Hammar med sin tjej. Varför är det alltid så att jag alltid tänker värsta esset till flickvän om snygga/kända/framgångsrika killar men finner värsta tråkkortet istället? Jag vet flera, både kända och okända killar som går in i den mallen; drömkilleHJÄRTAtråktjej=SANT.

Vad ser då jag och säkert flera andra tjejer i huvudet när man tänker flickvän till en "sådan" kille? Jo, jag tänker en tjej som sprudlar med sin energi och kreativitet som gör att man bara känner sig trött i hennes närvaro, en sådan som lyser igenom på kort, som jobbar som jurist och går omkring i en smäckad kostym skräddarsydd efter en low-fat-&-carbo kropp. Som alla andra gett upp hoppet om att vara eftersom det skulle göra livet outhärdligt om man inte jobbade på heltid med att få upp en sådan image.

Så ser jag paret framför mig i min fantasi och deras små perfekta bebisar. Barbie & Ken med en massa Cindys till barn. Och så ser jag dem framför mig på stan, Filip Hammar och hans flickvän. Nä, det är inte Barbie & Ken. Det är Filip Hammar och Ida Intetsägande. Blond, enkel, lagom kropp, inte så värst lång och inte någon pondusutstrålning där inte. Tjaa, medelmåtta, The girl next door, normal. Inget ont om henne dock, hon är säkert i hans taste och säkert supergullig som flickvän och säkert, ja... Alldeles, alldeles lagom.

Varför väljer alla killar en medelvariant när de kan välja och vraka bland kap? Är det för att de inte orkar med konkurrensen, känner att de kan sitta säkert i några år, har dålig smak eller är det för att jag har dålig smak?

Om min teori eller vad man nu ska kalla det, stämmer så är jag med andra ord den där riktiga bleka medelmåttan till flickvän, eftersom min pojkvän ser rätt bra ut. Eller så kanske det är så att jag tillhör till undantaget.


Filip Hammar 


Intetsägande flickvän