När jag var tandställningsfjortis och bodde hemma brukade jag och min äldre lillebror ofta slöglo på tv långt in på sennätterna under helger och lov, medan resten av familjen låg och sov högljutt på övervåningen. Jag satt hemma och väntade troget som en storasyrra bara kan tills han hade slutat smygåka moppe för dan. Sedan när han kom hem satt vi där på den grå tygsoffan ända fram på  småtimmarna och käkade lite av det vi hittade i skafferiet, skrattade åt sjuk humor och frätte sönder tänderna med coca cola. Och när vi hade skollov kunde vi ta en gemensam dag då vi bestämde att vi skulle ha filmkväll mitt på dagen när alla andra jobbade. Det började med att vi tog våra matpengar som låg framlagda på köksbordet och drog iväg till Willys. Vi hade skrivit upp allt flottigt & gottigt på en lång lista och när vi stod i kön för att betala hade vi kommit överrens om att prata högt med varandra och låtsas om ett påhittat kalas som vi egentligen handlade grejer till, rädda för att folk skulle titta suspekt på oss och tro att vi led av bulimia eller annat farligt. Så medan vi lade upp tre påsar med lösgodis på rullbandet, två olika chipspåsar, dipp och dricka, vuxensnackade vi och tittade samtidigt runt på alla som stod i kön: Men tror du att det här räcker till KALASET? Jo, men det blir bra, alla får då sammanlagt ca 2 hg godis var. Men tror du inte vi behöver mer dricka så att det räcker till ALLA barn? Mm, det kan behövas... Men näe, jag tror det räcker. Stackars barn ska inte behöva äta så mycket på KALASET.  

När jag kom upp i 18-års åldern blev jag för trött för sena Cribbs-avsnitt på MTV. Så jag brukade gå och lägga mig runt elva, men min bror som fortfarande var en ung snärta blev piggare ju längre klockan tickade. Så när jag inte orkade umgås mer bad jag honom att istället sitta och läsa tidningar på mitt rum tills jag somnade. Han tog fram en hel bunt med biltidningar från pappas låda och läste på golvet vid min säng i dunkelt ljus tills han fick nackspärr. Det var sådana tidningar som hade glansigt dyra sidor med en bra balans mellan text och bild. Varför brydde jag mig då om bilar och balans när jag ändå skulle sova? Jo, för att allt tidningsprassel och smask har en sjuk inverkan på mig. Jag blir totalt avslappnad när jag hör ljudet av någon som tuggar på något eller bläddrar i en tidning. Så stor inverkan att jag kan somna på direkten. Bara sådär, som en som lider av narkolepsi. Fast det klart, jag låter mig ju inte somna på något viktig möte, eller vid matbordet. Men är det så att jag behöver slappna av så är det inte Best of Mozart som gäller, utan faktiskt att få lyssna till lite prassel och smask. Kan hända att den psykologiska förklaringen till detta är att mina föräldrar ofta bläddrade i tidningar eller tuggade smaskigt samtidigt som de vaggade mig i mammas mage.

Så ibland när jag skulle sova bad jag som sagt min bror sätta sig på mitt rum och läsa utvalda tidningar. Det bästa var när han bläddrade lite långsamt med cirka enminuts-intervaller och med lite tryck med tummen på varje blad så att friktionen ljöd skönt. Och när han sedan kom upp i msn-åldern gick det tydligen lika bra med laptopen i knäet - ljudet av knappandet på tangenter fungerade utmärkt på mig.

Detta är vad jag kallar för syskonkärlek.

Det är Kanelbullen som står där. Mitt hopp sjunker och jag landar hårt. Allting hade gått fel på vägen hit och när jag till slut kommer in i salen får jag syn på henne. Förbarmar mig över missen på att ha bokat upp mig på en av hennes klasser åter igen. Lika Hitlerlik som vanligt. Min min sviktar och jag blir sur, på riktigt. Jag vet inte någon som kan sprida obehag lika lätt som hon gör. Och jag vet inte någon som har en så otroligt gäll röst som henne. Det passar sig inte med denna ton i en så varm miljö som på gymmet, eftersom det mer blir moll än bravur dur när hon ska instruera, vilket resulterar i att det bara känns som piskande pekpinnar istället för professionell instruktion.


 

Den här dagen började bra för mig i sängen, och efter två timmars eufori lutade det istället mycket neråt under resans gång till gymmet. Ute sniglade pensionärer som egentligen borde hålla sig inne när rusning i min värld råder. Pensionärer som blockerar för oss andra jäktade offer på jakt efter framtid. Sedan dök bussjäveln aldrig upp i tid och jag hatade SL ännu mer än dansbandsmusik. Så det resulterade i att jag som sagt kom helt andfådd till dansklassen, och hittade inte sal 2 på evigheter. Sprang gjorde jag, fram och tillbaka längre än ett maraton varar för en normalkondis. Jag sprang bland vikter, kycklingben och evighetsrullande konditionsmaskiner innan jag till slut fann den.

> Hittar du inte sal 2, säger ritade-ögonbryns-receptionisten?
> Eh, näe, jag är hemskt ledsen att jag inte hittar salen och förstör din frid med alla andra kunder som ska betala för sin banan.
> Alltså du går rakt fram och förbi gymmet, sen tar du till höger och där är salen.
> Ok, tack jag gör så.
Två minuter senare och en labyrint av gångar, något skymtande bollhav som säkert stinker fotsvett, och till slut en massiv dörr i grått framför en ödslig källare, ledde mig tillbaka mot receptionisten.
> Du, förlåt, men jag hittar verkligen inte sal 2, andas jag fram och börjar känna hjärtsvikt.
> Nehe, ok... Men du går bara rakt fram och sen...
> Jaha, ok, det var alltså inte rakt fram förbi gymmet och seeeen till höger som du sa?!

Och så är jag tillbaka på banan bland stirrande blickar och Belgian Blue, och där borta i någon ände till höger tycker jag mig skymta några uppställda dockor i en sal. Snabbt går jag in och ser att klassen ännu inte börjat. Jag försöker andas ut och finna mig i nuets aura. Och där står hon, Kanelbullen som jag kallar henne, instruktören.

Det har nu gått ca tre månader sedan tragedin skedde med Kanelbullen. Men jag minns det som om det var förra tisdagen. Och jag blev just påmind om det återigen häromdagen. Jag försöker att se hoppet och kämpa i min tro om att alla instruktörer inte är som henne. Men jag kan fortfarande inte glömma min första aerobicsklass med Kanelbullen. Hennes gälla visslingar som stack i trumhinnan, monstermusiken och det militäriska instruerandet hon förde.

Svettdroppen över allt kom när hon mitt bland oss utsvultna deltagare ställde frågan:

> Tjejer!!! Huuur många kanelbullar förbränner man under en timmas träning om man spänner magen? HUUR många kanelbullar tjejer???
Det som gjorde mig mest ont då var att pinnen bredvid mig som knappt kunde stå rakt, räckte upp sin hand. Och jag kunde bland all monstermusik svära vid att jag såg hela fyra fingrar.