Åh, jag ligger här och tror mig vara på en karibisk kryssning med en mojito i handen och lambadasång som klär den lättfotade semesterpubliken i takt till en orangebrinnande solnedgång. I själva verket ligger jag sjuk och nerbäddad i sängen och det som får mig att starkt tro att jag befinner mig i ett paradis är sångerskan Kelis med låten Have a nice day. Kelis är härlig och hennes röst är hes. Ibland kan jag få för mig att intensivt lyssna på en föredetting, som nu. Men tänk att en låt kan skapa ett paradis hos en sjuk donna som mig i en liten sovalkov någonstans i Stockholms kungliga höjder. Eller så är det väl så att det inte blir bättre än vad man gör det. Med andra ord tycker jag mig själv ständigt leva i en sjukt vacker värld med rosa svanar och en massa stora bomullstussar som studsar omkring så att jag jämt landar mjukt när jag gör otroligt höga volter, samtidigt som blåfjärilarna i luften fläktar härligt på mig i sommarsvalkan. Eller kanske inte riktigt så, men en fin bild blev det i alla fall.

På tal om att leva i en annan värld, eller snarare verka lite mer naiv; häromdagen fick jag för mig att åka till Ikea, helt allena, för att inhandla allt jag behöver och äntligen kunna inreda (utreda) balkongen. På vägen hem skulle Ikea-bussen smidigt stanna där jag bor, vilket innebar att jag lätt kunde köpa på mig det som behövdes för en komplett inredning. Lite tungt skulle det visserligen bli, men jag skulle minsann klara att ta mig sammanlagt cirka 50 meter till och från bussen.

Väl inne hittar man ju såklart allt annat än det mest viktiga, i alla fall jag. En och en halvtimma senare strosar jag omkring med en hel kundvagn fylld med diverse småplock, stora och små ramar, kuddar och glas. Trots vardag var det ändå långa köer vilket jag inte riktigt förberett mig på. Det innebar att jag knappt fick med något till balkongen förutom två klappstolar, dels för att jag insåg att jag inte är superwoman och dels för att bussen bara går en gång i timmen och jag i princip var klar med min runda. Så jag skyndar på allt jag kan, ler lite besvärat åt krångliga kunder och får gå före i kön. Packar snabbt ner och fyller tre hela papperskassar samtidigt som jag slänger på klappstolarna på varsin axel och har en stor vik-ihop-själv låda under ena armen som hela tiden glider ner. Jag skyndar mig till bussen som jag ser att jag precis missat. Det innebär att jag inte orkar vänta en timma i snålblåst på nästa och beger mig därför till busshållsplatsen som istället ska ta mig till tunnelbanan, till centralstation och sedan från centralstation till en buss som stannar utanför min port.

Jag bjuder lätt på alla konstiga blickar och kommentarer jag fick av folk när jag tappade sakerna mitt på vägen, när jag kastade in allt på tåget för att hinna med innan dörrarna stängdes, när ena kassen gick sönder, när jag slog och rispade klappstolarna mot mig, marken och oavsiktligt slog folk med dem. Jag bjuder lätt på att jag såg sjukt osexigt svettig ut medans jag tappade balansen när busschauffören som vanligt rivstartade från busshållsplatsen, och att uringningen istället skrämde slag på alla på grund av min oförmåga och tidsbrist att hinna rätta till tröjan vilket gjorde att bh:n fick stå i centrum. Det blev liksom much is too much av hela resan. Och att ta taxi fanns i mitt huvud men jag var för envis och konstigt nog för snål för det.

De sista fem metrarna innan jag når min port ger min vänstra bicepsmuskel upp vilket gör att jag tappar ännu en påse och når nivån på en kämparanda som endast existerar i Robinson. Jag fick alltså en nära-Robinson-upplevelse; jag vet hur musklerna faktiskt kan svika en själv till slut, och jag ska aldrig mer, när jag sitter framför tv:n i en chips-och godisorgie, ifrågasätta någon av Biafra-deltagarnas fysiska ambition.

Dagen efter mardrömmen vaknar jag upp med en enorm träningsvärk i armar, axlar, rumpa och rygg. Blåmärkena har bildat stora öar på varje underarm och jag försöker skyla dem med långärmade tröjor. Rädd för att visa hur naiv jag var över att åka och storhandla på Ikea helt ensam.