Ibland kan det kännas som om man har väldigt lite jämfört med annat. Men det är inte så lite om man jämför med den som snart inte har någonting.

I förrgår när jag var på väg hem från träningen satt jag, lagom trött och halvgnällig, i busskuren och väntade på 1:an. Dessutom blev jag irriterad på den kvinna som satt bredvid mig och rökte. Tyckte att hon kunde gå utanför busskuren och blossa ut sin giftånga. Medan jag sitter och barmar mig över allt eländes elände vänder kvinnan sig mot mig och frågar om man kan köpa biljett på bussen. Hon har nu fimpat sin cigarett och hennes lösögonfransar fladdrar till när hon kollar på mig. Jag berättar för henne att det inte går att köpa biljett på bussen längre och att man antingen måste köpa biljett från någon automat eller skicka ett sms. Efter lite letande efter vilken ologisk bokstavskombination man ska knappa in i ett sms för att få sin "biljett" snackar vi vidare. Kvinnan är vänlig. Hon säger att hon bott i New York i fyra år och nu kommit hit och känner sig totalt lost i hur det fungerar här i Sverige. Jag frågar henne vart hon bodde i New York och får till svar att det vart lite olika ställen, och har jag chansen så måste jag bara åka till New York!

Jo, men vad driver henne hit då började jag fundera på? Den vänliga pratglada kvinnan med peruk berättar vidare att hon var tvungen att flytta tillbaka hit för att hon nyss fått reda på att hon lider av cancer och bara har ett år kvar att leva.

Jo, jag tappade hakan och visste inte riktigt vad jag skulle säga.Typ, "eeh, ooojj.... usch då" Eller vad säger man?  Hon fortsätter "Det gör mig ingenting, för jag har blivit frälst, jag har min Jesus som väntar".

Så hoppar hon in i bussen och där sitter jag och stirrar på hennes ryggtavla resten av färden.
Och där sitter jag och lovar att tacka för det man har, i resten av sitt liv.