Vårsvalka
Plösligt hände det. Jag hade väntat så länge. Vi sågs tidigt på lördagsmorgonen och kysstes varmt. Kyssar som bestod av fina minnen och morgonstund. Han omslöt mig i sitt morgonsköte och gav en sällsynt harmoni. Jag frågade vart han hade varit så länge och han svarade att han inte velat visa sig för mig. Varför då frågade jag och vände ena kinden mot hans gula slöja? För att det är lite av hans passion att retas med mig, svarade han och strök med sin värme över min kropp. Men så länge, varför har du varit borta så länge? Jag hade börjat tappa modet, tråna i oändlighet mot horisonten, riva itu mitt hjärta, min själ och min förtvivlan hade retsamt börjat gnaga på mitt inre. För att jag bara dyker fram när tiden är inne, svarade han. För att du ska veta vad du har när du har det och inte bara när du har förlorat det.
Tiden gick snabbt denna morgon och han hann stiga upp och lysa mjukt, snett in på min balkong, över brädorna, upp mot kortväggen. Och han hann måla en tavla så vacker att det sved inom mig och min nästipp blev så kall när jag länge stod lutad mot fönstret och försökte ta in minnet till en evighet. En tavla i varmgul, vårtidig nyans med kallblå bakgrund och takåsar som attribut. Jag log och visste att han än en gång bara ville retas lite med mig. För inte skulle han komma tillbaka helt och hållet redan nu i mars. Det skulle vara lite väl att ta i. Han skulle bara hälsa på för att visa att han inte glömt mig. För att visa att jag ändå, utan hans existens, måste vakna till liv när natten har lekt färdigt och få min sömn när dagen blir obskyr. Jag måste omvandla min egen energi till livskraft, för jag klarar mig utan honom.
Ett tag i alla fall.
Jag hade så rätt. Strax efter att han lämnat mig i lördags störtade smutssnön ner, slasket sliskade in i skorna och himlen svärtades åter grå. Men jag har fortfarande inte gett upp hoppet på att snart få se honom igen och få njuta av hans världsvärme, hans omärkbara rörelser i takt med dagens rytm. Se honom knacka på, lysa upp och vagga mig till sömns i en purpurorange saga.
Tiden gick snabbt denna morgon och han hann stiga upp och lysa mjukt, snett in på min balkong, över brädorna, upp mot kortväggen. Och han hann måla en tavla så vacker att det sved inom mig och min nästipp blev så kall när jag länge stod lutad mot fönstret och försökte ta in minnet till en evighet. En tavla i varmgul, vårtidig nyans med kallblå bakgrund och takåsar som attribut. Jag log och visste att han än en gång bara ville retas lite med mig. För inte skulle han komma tillbaka helt och hållet redan nu i mars. Det skulle vara lite väl att ta i. Han skulle bara hälsa på för att visa att han inte glömt mig. För att visa att jag ändå, utan hans existens, måste vakna till liv när natten har lekt färdigt och få min sömn när dagen blir obskyr. Jag måste omvandla min egen energi till livskraft, för jag klarar mig utan honom.
Ett tag i alla fall.
Jag hade så rätt. Strax efter att han lämnat mig i lördags störtade smutssnön ner, slasket sliskade in i skorna och himlen svärtades åter grå. Men jag har fortfarande inte gett upp hoppet på att snart få se honom igen och få njuta av hans världsvärme, hans omärkbara rörelser i takt med dagens rytm. Se honom knacka på, lysa upp och vagga mig till sömns i en purpurorange saga.
Kommentera mera
Trackback
