Solen, Vinden & jag
Mitt i allt kaos kröp ljuset fram. Fridfullheten kramade om mig och lugnade ner precis som bruset av en aspirin. Jag satt och tänkte. Tänkte länge på att jag skulle tänka lugna tankar. Men Fridfullheten sa åt mig att inte tänka för mycket.
Sedan dök Solen upp runt hörnet och jag vinkade ivrigt till honom. Han vinkade tillbaka och gav en varm puss på pannan min så att det kittlades härligt inom mig. Vinden ville också hälsa på en kortis och kammade försiktigt mitt hår för att sedan snabbt rufsa till det. Solen och Vinden berättade vad de hade gjort under vintern och jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hörde hur Vinden lekt kurragömma med Solen och Snön, och hur de hade glömt bort att leta efter Solen. Men det gjorde mig ingenting för nu var han ju ändå här.
Sedan kom Fridfullheten försiktigt tillbaka och påminde mig om att jag skulle passa på att njuta, för snart skulle det kanske regna lite. Nej, kved jag. Jag vill inte! Så tittade jag upp mot Solen och viskade: Du har ett alldeles vackert hjärta som gör för ont att se på när du gråter.
Sedan dök Solen upp runt hörnet och jag vinkade ivrigt till honom. Han vinkade tillbaka och gav en varm puss på pannan min så att det kittlades härligt inom mig. Vinden ville också hälsa på en kortis och kammade försiktigt mitt hår för att sedan snabbt rufsa till det. Solen och Vinden berättade vad de hade gjort under vintern och jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hörde hur Vinden lekt kurragömma med Solen och Snön, och hur de hade glömt bort att leta efter Solen. Men det gjorde mig ingenting för nu var han ju ändå här.
Sedan kom Fridfullheten försiktigt tillbaka och påminde mig om att jag skulle passa på att njuta, för snart skulle det kanske regna lite. Nej, kved jag. Jag vill inte! Så tittade jag upp mot Solen och viskade: Du har ett alldeles vackert hjärta som gör för ont att se på när du gråter.
Kommentera mera
Trackback
