Hey, GRATTIS förresten till min blogg som fyller 1 år! Rättare sagt den 22 juni blir det exakt på dagen. Det är kul att få vara med om dess utveckling, se den börja växa, fyllas med mer och mer vuxna inlägg. Den har till och med börjat ta fler steg här och var bland andra IP-adresser och ökat upp besökskurvan.

Men jag ska säga dig att det inte alltid varit lätt. Det är en helt annan grej att skaffa blogg. Man får tacka nej till vissa grejer med kompisarna, man får aldrig sova om nätterna eftersom den ständigt upptar ens kreativa tankar. Man blir ful och fet om rumpan av allt sittande och man får dataskärmsformade ögon. Man har inte längre ett eget liv utan det är bara bloggen som gäller. Och varje gång den har kolikskrikit efter fler inlägg har jag slitit av mig mitt hår i tjocka tesar, och stängt ute skriket i en vaggande skräddarställning.

Jag har många gånger tänkt lägga ner den. Skänka bort den eller råka glömma den på gatan, invirad i en massa tyg på någon trappa till ett gott modefolk som skriver inlägg till den tusen gånger om dagen. Men jag har kämpat och här står jag kvar med den, min kärlek som ändå fått mig att inse livets värde.

Det är allt härligt att blogga och det bästa är att även du stannat kvar som trogen läsare.

Överallt, vart jag än har mitt rörelsemönster bygger de om. Hela min fina storgata är ett långt sår av byggprojekt. Den som var så mysig att traska hem på och som bland annat har en jättemysig pizza-doftande restaurang med uteservering, ringlande flerfärgslampor i taket och blåa staket. Allt är förstört nu och jag vet inte hur länge de har tänkt röra om. I evigheter gissar jag. Idag har renoveringen till och med nått den fastighet jag bor i och jag kliver inte in i min port när jag ska in, nej, jag kliver in mellan ställningar, tjocka plastsskydd och målarburkar.

De började även riva upp hela gatan utanför mig när jag bodde i min förra lägenhet. Lägenheten hade funnits i hundra år, men precis när jag fått nycklar och ro började de riva upp allt, klippa fel kabel som gjorde att tv-rutan var svart i en vecka och ställa en bamseful blå container mitt på gatan vilket gjorde att det längre inte var coolt att peka mot min port när man gick förbi med polare. Bygget blev klart ett år senare, när jag flyttade därifrån.

Och nu har de såklart precis börjat bygga om utanför min nya arbetsplats. Det är sorgligt att traska till jobbet de sista 50 metrarna eftersom man måste ta hänsyn till provisoriska stigar, broar och övergångsställen. Och stackars panorama-fönstret på bottenvåningen får ständigt sandstänk på sig från gatuvåldets bygge.

Varför bygger de alltid om just där jag befinner mig? Är det för att jag oftast rör mig centralt eller är det för att byggplaneraren valt ut just mig i stadskameran bland alla andra människor och sagt: Haha, henne ska vi göra det riktigt jobbigt för! Någon får se till hur hon planerar sin vardag och vart hon härnäst tänkt bo, jobba och handla. Seså, sätt igång och riv vägar mina herrar!

Jag tror absolut på det senare alternativet till varför jag alltid råkar befinna mig i ett byggkaos.