16:09 och det är fortfarande ljust ute.
15:45 för tre veckor sedan visade ett svart vakuum.

Sitter framför den pyttelilla klockan på PC:ns nedrehörn och noterar tiden

frenetiskt.
Samma sak varje dag.

Samtidigt som jag tittar ut och ser det rosagula
bli kallblå.
Bli kväll,
bli mörkt.

Märker hur enkelt mörkret ser in på mig bakom persiennen, i ett landskap med vita lysrör.
På min blick som trånar efter alla dessa ljusår.

Tittar på klockan och räknar ner,
räknar fram.

Orkar inte tänka att snart så.
Snart om några
dagar
några
veckor
och
månader
är ljuset framme för att stanna
ett tag.

Ingen neonskylt kan då någonsin lysa upp när
klockan visar ens 19:09.

och 21:32 är skymningssvalkan påtaglig, med rosa molnpuffar som stilla vilar på
ett valv av kvällshimmel.

Ingen neonskylt kan då någonsin
någonsin tränga igenom ljuset.

16:24 visar den nu.
Fortfarande lite ljust
utanför.

Innan mörkret snabbt ätit upp dagen.

Men snart så, snart är det vår
och jag slipper sitta och jämföra ljuset i takt

med klockan.