Dagens Ordlek
Jag kan aldrig slå klackarna i taket
Lägenhetsvisning har legat på tapeten i två dagar. Alltså jo jag kände väl också på tapeten när jag var på visning, men lägenhetsvisning var jag som sagt på. Mest för skojs skull var det. Eller för skojs skull var det väl ändå inte för jag har ju annat att hitta på än att springa runt och bli besviken på att inte vara ensam på visningarna.
Hela två stycken objekt som det så byråkratiskt, officiellt eller mäklaraktigt kallas, var jag på. Mer pallade jag inte. Jag har nu ca 24 timmar senare, då budgivningen har satts igång, både hunnit dra mig ur, blivit gnällkärring, hyperstressad och hatisk mot alla som budar överpris. Eller budar heter det väl inte. Sprätter pengar kan man mer kalla det. Slänger iväg pengar kanske är ett mer precist uttryck. Eller varför inte säga att de knullar pengar, så förstår du exakt vad jag menar. De använder alltså pengarna precis som ett knull; lika lättvindigt, oigenomtänkt, egoistiskt och njuningsfullt. Det är så fucking orättvist tycker jag, som godtroget har planerat ett skamligt underbud och väntar på att slå till på exakt rätt tillfälle. Och sedan när mäklaren börjar darra på rösten, just då är det tänkt att jag ska slå jag knytnäven i bordet, resa på mig så att det stinker pondus och avfyra skambudet. Men jag hinner aldrig spela Mikael Persbrandt eftersom budgivningen går så snabbt. Sms efter sms plingar på mobilen och jag tar fram kalkylen några gånger för mycket och räknar fram och tillbaka, både med och exklusive amortering, med kontantinsats, med skambud. Mer hinner jag inte förrän min triumf sjunker när sms.et visar ett bud som jag aldrig någonsin vid denna tapet kunnat föreställa mig. Jag drar tillbaka mina min guldsäck, korsar armarna och blänger svart mot min egen spegelbild som nyss övat pondus.
Hur är detta möjligt? Jag struntar egentligen i hur mycket pengar folk bär på i sin skattkista, men det jag undrar över är hur högt en del är villiga att lägga på någonting som endast ligger på några ynka kvadrameter? Snacka om att sen sitta tight innanför riktigt dyra tapeter på över en miljon riksdaler. Handlar det om makt eller handlar det kanske om den mest åtråvärda orgasmen? Nej jag vet, det handlar om pengar! För har man pengar finns det alltid efterfrågan hur högt taket än stiger. Och jag som inte är en tävlingsmänniska klarar inte av detta. Jag gillar hellre att tävla med mig själv, att bräcka mina egna mål, som till exempel att hinna till nästa lyktstolpe innan jag hunnit räkna till fem.
Jag har insett att jag inte platsar i denna tävling utan mår bara dåligt av den. Jag är ute ur leken. Inte på avbytarbänken, läktaren eller omklädningsrummet. Utan jag står på avstånd betraktar och dagdrömmer lite till om höga fönster med spröjs med plats till att krypa upp bland stora kuddar, läsa en bok och njuta av en gudomlig utsikt.
Finanskris kallas det visst nuförtiden. Jorååsörrösatt...
Hela två stycken objekt som det så byråkratiskt, officiellt eller mäklaraktigt kallas, var jag på. Mer pallade jag inte. Jag har nu ca 24 timmar senare, då budgivningen har satts igång, både hunnit dra mig ur, blivit gnällkärring, hyperstressad och hatisk mot alla som budar överpris. Eller budar heter det väl inte. Sprätter pengar kan man mer kalla det. Slänger iväg pengar kanske är ett mer precist uttryck. Eller varför inte säga att de knullar pengar, så förstår du exakt vad jag menar. De använder alltså pengarna precis som ett knull; lika lättvindigt, oigenomtänkt, egoistiskt och njuningsfullt. Det är så fucking orättvist tycker jag, som godtroget har planerat ett skamligt underbud och väntar på att slå till på exakt rätt tillfälle. Och sedan när mäklaren börjar darra på rösten, just då är det tänkt att jag ska slå jag knytnäven i bordet, resa på mig så att det stinker pondus och avfyra skambudet. Men jag hinner aldrig spela Mikael Persbrandt eftersom budgivningen går så snabbt. Sms efter sms plingar på mobilen och jag tar fram kalkylen några gånger för mycket och räknar fram och tillbaka, både med och exklusive amortering, med kontantinsats, med skambud. Mer hinner jag inte förrän min triumf sjunker när sms.et visar ett bud som jag aldrig någonsin vid denna tapet kunnat föreställa mig. Jag drar tillbaka mina min guldsäck, korsar armarna och blänger svart mot min egen spegelbild som nyss övat pondus.
Hur är detta möjligt? Jag struntar egentligen i hur mycket pengar folk bär på i sin skattkista, men det jag undrar över är hur högt en del är villiga att lägga på någonting som endast ligger på några ynka kvadrameter? Snacka om att sen sitta tight innanför riktigt dyra tapeter på över en miljon riksdaler. Handlar det om makt eller handlar det kanske om den mest åtråvärda orgasmen? Nej jag vet, det handlar om pengar! För har man pengar finns det alltid efterfrågan hur högt taket än stiger. Och jag som inte är en tävlingsmänniska klarar inte av detta. Jag gillar hellre att tävla med mig själv, att bräcka mina egna mål, som till exempel att hinna till nästa lyktstolpe innan jag hunnit räkna till fem.
Jag har insett att jag inte platsar i denna tävling utan mår bara dåligt av den. Jag är ute ur leken. Inte på avbytarbänken, läktaren eller omklädningsrummet. Utan jag står på avstånd betraktar och dagdrömmer lite till om höga fönster med spröjs med plats till att krypa upp bland stora kuddar, läsa en bok och njuta av en gudomlig utsikt.
Finanskris kallas det visst nuförtiden. Jorååsörrösatt...