Höststart (snart iaf) innebär nystart. Jag har gått vidare, höjt ribban ytterligare och skaffat mig ny blogg, nytt alias, nya bröst och en himla massa annat gottigt!


Du får gärna skvallra vidare om detta... ja, alltså inte att jag har skaffat nya bröst utan en ny blogg.

Hey, GRATTIS förresten till min blogg som fyller 1 år! Rättare sagt den 22 juni blir det exakt på dagen. Det är kul att få vara med om dess utveckling, se den börja växa, fyllas med mer och mer vuxna inlägg. Den har till och med börjat ta fler steg här och var bland andra IP-adresser och ökat upp besökskurvan.

Men jag ska säga dig att det inte alltid varit lätt. Det är en helt annan grej att skaffa blogg. Man får tacka nej till vissa grejer med kompisarna, man får aldrig sova om nätterna eftersom den ständigt upptar ens kreativa tankar. Man blir ful och fet om rumpan av allt sittande och man får dataskärmsformade ögon. Man har inte längre ett eget liv utan det är bara bloggen som gäller. Och varje gång den har kolikskrikit efter fler inlägg har jag slitit av mig mitt hår i tjocka tesar, och stängt ute skriket i en vaggande skräddarställning.

Jag har många gånger tänkt lägga ner den. Skänka bort den eller råka glömma den på gatan, invirad i en massa tyg på någon trappa till ett gott modefolk som skriver inlägg till den tusen gånger om dagen. Men jag har kämpat och här står jag kvar med den, min kärlek som ändå fått mig att inse livets värde.

Det är allt härligt att blogga och det bästa är att även du stannat kvar som trogen läsare.

Överallt, vart jag än har mitt rörelsemönster bygger de om. Hela min fina storgata är ett långt sår av byggprojekt. Den som var så mysig att traska hem på och som bland annat har en jättemysig pizza-doftande restaurang med uteservering, ringlande flerfärgslampor i taket och blåa staket. Allt är förstört nu och jag vet inte hur länge de har tänkt röra om. I evigheter gissar jag. Idag har renoveringen till och med nått den fastighet jag bor i och jag kliver inte in i min port när jag ska in, nej, jag kliver in mellan ställningar, tjocka plastsskydd och målarburkar.

De började även riva upp hela gatan utanför mig när jag bodde i min förra lägenhet. Lägenheten hade funnits i hundra år, men precis när jag fått nycklar och ro började de riva upp allt, klippa fel kabel som gjorde att tv-rutan var svart i en vecka och ställa en bamseful blå container mitt på gatan vilket gjorde att det längre inte var coolt att peka mot min port när man gick förbi med polare. Bygget blev klart ett år senare, när jag flyttade därifrån.

Och nu har de såklart precis börjat bygga om utanför min nya arbetsplats. Det är sorgligt att traska till jobbet de sista 50 metrarna eftersom man måste ta hänsyn till provisoriska stigar, broar och övergångsställen. Och stackars panorama-fönstret på bottenvåningen får ständigt sandstänk på sig från gatuvåldets bygge.

Varför bygger de alltid om just där jag befinner mig? Är det för att jag oftast rör mig centralt eller är det för att byggplaneraren valt ut just mig i stadskameran bland alla andra människor och sagt: Haha, henne ska vi göra det riktigt jobbigt för! Någon får se till hur hon planerar sin vardag och vart hon härnäst tänkt bo, jobba och handla. Seså, sätt igång och riv vägar mina herrar!

Jag tror absolut på det senare alternativet till varför jag alltid råkar befinna mig i ett byggkaos.

Krig har startat. Fast utan eld och bara rök. Rakt in i min lägenhet dessutom! Det är grannen som fått för sig att röka på idag. Premiär antar jag att det är för jag har aldrig fått hela min lilla lägenhet rökfylld tidigare under de tre månader jag bott här. Och det är inte vilken rök som helst utan det luktade mer som grekiska smågator med brännande sol på ryggen, ett hotell med dusch som får bort sandkorn mellan tårna och fräschar upp en lössläppt brunbränd kropp som ska få smaka på ljuvliga toner av vitlöksyoughurt, lite svartpeppar och fetaost i sällskap av en cool bira. Ja, alltså grannen bredvid grillade idag.

Och vänta bara, jag ska ge igen - jag ska minsann få det att bli alldeles rökfyllt i deras lägenhet! Jag ska minsann få det att lukta mer än hela Grekland! Jag ska tränga in dem ända ner i Sydafrikas kultur!

Vad det nu är man äter där nere.

Jag är kladdigt brun om fingrarna, men färgen yttrar sig endast där och resten av min kropp finner sig själv endast i en svimfärdig ton. Och jag som trodde att det skulle fungera som med morötter, fast med en starkare variant av solbränna om man äter mörk choklad. Så jag har under en längre period käkat det helt frenetiskt. En bit till kaffet på förmiddagen, en bit på eftermiddagen och en släng på kvällen. Jag har ökat dosen men inte har jag blivit något brunare. Snarare sockerberoende.

När jag ändå är inne i en multipel beroende-period då jag överdoserar coca cola, dans, sol och kaffe tänkte jag slänga till med att även käka popcorn lite oftare. Problemet är bara att jag normalt inte luktar matos när jag vistas ute bland folk, utan jag osar popcorn. Stort bor jag ju inte så det gör inte saken bättre eftersom popcorn-lukten sätter sig i mina nytvättade trosor, möbler och toalett. Och veckan går alldeles för snabbt för att lukten ska hinna gå över tills jag åter igen på söndagen poppar nytt.

Men det är rätt ok att dofta popcorn om man jämför med att vara brunkladdig om fingrarna.

- Maskmorsor.
- Nej, det heter maskrosor.
- Spela roll, du vet ju vad jag menar.
- Jo, men det är en himla skillnad på morsor som maskar och maskrosor.
Han bröt av en stjälk bland bunten vid vägkanten och doftade in våren. Gned kronan mellan fingrarna och tittade på det gula avtrycket i handflatan. Vad spelade det för roll vad det hette, alla visste ju att det snart var sommar när de dök upp från ingenstans, mittemellan asfalt och gräs, att de lovade värme och att de var gula.
- Jag själv vet ju i alla fall vad jag menar. Och det gör du med.
- Men fatta grejen! Skulle du stå på torget och kränga skiten skulle du väl inte säga: Kooom och kööp maskmorsor. Extrapris på maskmorsor, kom å kööp!
- Näe, det skulle jag inte, men jag skulle heller aldrig få för mig att sälja dem på torget.
- Men du fattar ju vad jag menar! Du måste ju säga rätt, annars skulle du bara göra dig till ett åtlöje bland alla andra.

Dagen lyste starkblått och sommarvisorna var nära. Han borstade bort det gula mellan fingrarna så gott som det gick och småsprang ikapp sin vän.

Jag glömde min kalender på mitt ena jobb! Nu vet jag ju inte vilken dag jag skulle vattna blommorna och om det var idag jag skulle tvätta håret(!)

Åh, jag ligger här och tror mig vara på en karibisk kryssning med en mojito i handen och lambadasång som klär den lättfotade semesterpubliken i takt till en orangebrinnande solnedgång. I själva verket ligger jag sjuk och nerbäddad i sängen och det som får mig att starkt tro att jag befinner mig i ett paradis är sångerskan Kelis med låten Have a nice day. Kelis är härlig och hennes röst är hes. Ibland kan jag få för mig att intensivt lyssna på en föredetting, som nu. Men tänk att en låt kan skapa ett paradis hos en sjuk donna som mig i en liten sovalkov någonstans i Stockholms kungliga höjder. Eller så är det väl så att det inte blir bättre än vad man gör det. Med andra ord tycker jag mig själv ständigt leva i en sjukt vacker värld med rosa svanar och en massa stora bomullstussar som studsar omkring så att jag jämt landar mjukt när jag gör otroligt höga volter, samtidigt som blåfjärilarna i luften fläktar härligt på mig i sommarsvalkan. Eller kanske inte riktigt så, men en fin bild blev det i alla fall.

På tal om att leva i en annan värld, eller snarare verka lite mer naiv; häromdagen fick jag för mig att åka till Ikea, helt allena, för att inhandla allt jag behöver och äntligen kunna inreda (utreda) balkongen. På vägen hem skulle Ikea-bussen smidigt stanna där jag bor, vilket innebar att jag lätt kunde köpa på mig det som behövdes för en komplett inredning. Lite tungt skulle det visserligen bli, men jag skulle minsann klara att ta mig sammanlagt cirka 50 meter till och från bussen.

Väl inne hittar man ju såklart allt annat än det mest viktiga, i alla fall jag. En och en halvtimma senare strosar jag omkring med en hel kundvagn fylld med diverse småplock, stora och små ramar, kuddar och glas. Trots vardag var det ändå långa köer vilket jag inte riktigt förberett mig på. Det innebar att jag knappt fick med något till balkongen förutom två klappstolar, dels för att jag insåg att jag inte är superwoman och dels för att bussen bara går en gång i timmen och jag i princip var klar med min runda. Så jag skyndar på allt jag kan, ler lite besvärat åt krångliga kunder och får gå före i kön. Packar snabbt ner och fyller tre hela papperskassar samtidigt som jag slänger på klappstolarna på varsin axel och har en stor vik-ihop-själv låda under ena armen som hela tiden glider ner. Jag skyndar mig till bussen som jag ser att jag precis missat. Det innebär att jag inte orkar vänta en timma i snålblåst på nästa och beger mig därför till busshållsplatsen som istället ska ta mig till tunnelbanan, till centralstation och sedan från centralstation till en buss som stannar utanför min port.

Jag bjuder lätt på alla konstiga blickar och kommentarer jag fick av folk när jag tappade sakerna mitt på vägen, när jag kastade in allt på tåget för att hinna med innan dörrarna stängdes, när ena kassen gick sönder, när jag slog och rispade klappstolarna mot mig, marken och oavsiktligt slog folk med dem. Jag bjuder lätt på att jag såg sjukt osexigt svettig ut medans jag tappade balansen när busschauffören som vanligt rivstartade från busshållsplatsen, och att uringningen istället skrämde slag på alla på grund av min oförmåga och tidsbrist att hinna rätta till tröjan vilket gjorde att bh:n fick stå i centrum. Det blev liksom much is too much av hela resan. Och att ta taxi fanns i mitt huvud men jag var för envis och konstigt nog för snål för det.

De sista fem metrarna innan jag når min port ger min vänstra bicepsmuskel upp vilket gör att jag tappar ännu en påse och når nivån på en kämparanda som endast existerar i Robinson. Jag fick alltså en nära-Robinson-upplevelse; jag vet hur musklerna faktiskt kan svika en själv till slut, och jag ska aldrig mer, när jag sitter framför tv:n i en chips-och godisorgie, ifrågasätta någon av Biafra-deltagarnas fysiska ambition.

Dagen efter mardrömmen vaknar jag upp med en enorm träningsvärk i armar, axlar, rumpa och rygg. Blåmärkena har bildat stora öar på varje underarm och jag försöker skyla dem med långärmade tröjor. Rädd för att visa hur naiv jag var över att åka och storhandla på Ikea helt ensam.

Mönster - Då menar jag inte som exempelvis tygmönster, utan det mönster som omger en människas tillvaro; rörelsemönster, beteende, rutiner. Mönster är ett övergripande och viktigt ord som beskriver din tillvaro och brukar oftast bli till en ganska symmetrisk bild om det målas ner på papper. Varför jag valt ordet mönster är för att det är viktigt att både vara medveten om sitt eget mönster, hur ens tillvaro ser ut och utifrån den försöka att bryta mönstret lite då och då. Det behöver inte handla om drastiska förändringar, utan handlar mer om att våga byta ut dagens sedvanliga lunchställe mot någon annan, handla i någon annan matbutik, göra om ditt träningsschema för en vecka eller hoppa på en fritidsaktivitet du annars inte skulle göra.

Varför då röra till det när allting är så bra? Först och främst öppnar det ditt eget perspektiv på tillvaron, du får mer intryck, blir inspirerad och får energi, både av intrycken och av självförtroendet som höjs när du inser att det faktiskt inte är så farligt att våga. Dessutom är det bra att bryta mönster för sin egen skull. Skulle något oväntat inträffa är det inte hela världen om ditt lunchställe har sommarstängt och du blir tvungen att välja ett annat för ett tag. Men kom ihåg att detta fungerar precis som regler; det är viktigt att kunna sitt eget mönster för att bryta det. Ju större medvetenhet desto mer tar du åt dig av intrycken och blir mer kreativ.

Själva ordet mönster är inte särskilt snyggt grafiskt sett, men vem har sagt att allt nyttigt ser bra ut? Se bara på frukostens gråa gröt.

Vacker - När någonting är vackert är det varken konstlat snyggt eller sött utan alldeles magnifikt. Att vara vacker är något som få ting kan vara eftersom betydelsen vacker är en inre gnista som ligger naturligt hos någon/något, oavsett om det är en person, plats, produkt, känsla eller ett minne.

Själva ordet vacker är ett givet vackert ord i sig, som jag tycker stärks av den verkliga innebörden. Det är ett ord som rullar fint på tungan och omger tanken med en böljande slöja.

Alla människor är vackra på sitt sätt och attraherar därför olika individer beroende på deras referensramar. Sedan finns det klassiskt vackra skönheter som har det där riktigt storslaget vackra i sig. För att själv känna sig vacker ska man som alltid börja med sig själv. Känner man sig bekväm utstrålar man trygghet och blir därmed vacker i andras ögon.

Energi - ett underskattat ord som jag kommit på finns med överallt i vardagen. Den sortens energi jag menar är den magiskt behovsframkallande energin som t ex du, jag, en grupp eller en plats medvetet eller omedvetet utstrålar. Det räcker med att energin uteblir på ett håll för att dra ner resten runtomkring. Men det kan också ha den motsatta effekten; om en eller fler personer har en stark energi i sig smittar det lätt av sig till andra och resultatet/stämningen blir märkbart genast positivt.

För att få energi av människor omkring dig måste du oftast själv kunna utstråla/ge energi. Så viktigast är att alltid börja utifrån dig själv - mår du bra mår också andra i din närhet bra!